Jag ska nu lista 8 skittöntiga låtar jag diggar.

1. La Bionda  I wanna be your Lover.
2. Cumbayah  Fantasy Dream World.
3. Coolio  Gansters Paradise
4. Nerd  Provider
5. Titiyo  Come Along
6.  Offspring Why Dont You Get a Job
7.  Green Day  Boulevard Of Broken Dreams.

Jag vet inte varför jag gillar skiten men jag gör det bara.

Jag har sett kanske max 4 eller 5 avsnitt av den här serien. Någonsin. Alla tjejkompisar och stora bloggerskor har gett ros åt denna tv-show.
Jag vet inte ärligen hur många säsonger av Sex and The City har producerats och vilken av flickorna man ska sympatisera med.

Tjejerna heter gulliga namn som Miranda, Charlotte och Samantha och sist Carrie och är tillsynes normala lyckliga kvinnor i det stora äpplet!
Fel!  Den här serien är mycket! farlig för unga tjejer. Jag skulle nästan kalla den som en inkörsport till väldigt destruktiva tankebanor och dålig självkänsla.

Jag som är 22 år ( snart 23 ) har tur nog inte trampat i fällan men det är sjukt många som älskar att följa karaktärernas " utveckling ".

För att förklara hur jag tänker. Den ger först och främst en väldigt verklighetsfrånvänd syn på kvinnor. Deras liv är lika långt från verklighetens kvinnor som solen till jorden.
Den är inte dugg feministisk eller speciellt smart och givande för ung tjej som behöver någon förebild att se upp till.

Den visar 4 otroligt egoistiska barnsliga kvinnor som inte gör något annat än att bry sig om graviditeter och överdrivna shoppingvanor. Ingen människa med sunt förnuft skulle anställa dessa till psykologer eller personliga coacher. Snacka om att fråga sin absolut falskaste kompis om att behålla sin allra djupaste hemlighet?

Folk kanske protesterar nu och tycker att jag är hård och inte kan slappna av och njuta av lite skräpteve med en kaffe i handen och en muffins i den andra. Men jag spyr varje gång jag ser detta.

Hur normalt är det att en vuxen kvinna " Carrie " spenderar hela sitt liv med att äta på restauranger och skriva krönikor vilka dildos passar i vilka handväskor. Nej där överdriver jag lite men den kvinnan har inte alla hästar hemma.

Hon vill göra skillnad och hon vill göra sig hörd. Tror faktiskt att hon skulle kunna göra det om hon byggde sjukhus för könstympade kvinnor i somalia eller skickade donationer till ekologiska lantbrukare i peru istället för att leka konsult på skomärken.
Att en kvinna vid 35? års åldern kan tycka att föna håret är roligare än att lära sig uppskatta människor som varje dag får kämpa trippelt så mycket för att få lägga sig mätta och belåtna är oroväckande.
Jag mår faktiskt illa av att se hur vissa människor låter framgång och pengar stiga över huvudet på dem.

Sedan så ser jag även många luckor i hennes integrationer med hennes kompisar. Hon är krävande och ytlig och i vissa fall helt inkapabel till empati och förståelse för andras situation. Överhuvudtaget visar hela serien i sig att man lyckas bäst i att skita i sin familj och köra egotåget.

Alltså bränna alla pengar på sig själv och ha en dryg och verklighetsfrånvänd inställning med ytliga relationer och inte växa upp mentalt längre än till 16 år.

Att min dotter ska ta efter dessa kvinnor får bara inte hända. Då har jag misslyckas totalt som förälder.

Konsekvensen med att jag vuxit upp med en mamma som aldrig kunna erbjuda mig något annat än faktumet att jag ska finnas där för att tillfredställa hennes behov är att jag ständigt känner mig värdelös och tom.
Det så jävla läskigt och obehagligt att möta dem där känslorna.

Att ständigt vara " on your own " när det kommer till kontakten med den enda föräldern man har.  Det är hemskt och det oförglömligt. Att alltid komma i andra hand oavsett hur snäll och vänlig man är mot henne.

Det ledde i mitt fall år av sökande och bekräftelse och att jag var en toffel för kompisar, mitt ex och många många fler.
Jag ville ju bara att folk skulle se att det var jag som mådde dåligt och inte att jag ville passa upp till någon.

Att ständig vilja vara med och ständigt bli sedd. Men samtidigt inte orka med en massa frågor och invecklade diskussioner om hur mitt liv vara hemma.

Vara rädd för ensamhet och samtidigt inte vilja släppa in folk alltför nära inpå.

Fast det värsta är ändå skammen och förtretet. Att alltid bli nekad och att inte få kärlek.
Men också ångestattackerna.
När man ena minuten är jätteglad och känna att livet leker till att verkligen vilja be allt och alla dra åt helvete och stänga in sig i en bunker någonstans i Tajikistan.

Jag vet inte med er men varje dag är en kapplöppning bort från dessa känslor. Att slippa känna stressen och oron. Frågan är kommer man någonsin kunna springa ifrån dem helt? Eller är varje dag en del solsken och en del svarta moln ?

Vet bara en sak som får mig att må bra att det aldrig var mitt eget fel.

Aleksandar heter han. Men kallas Aleks eller Aca eller Klumpas eller lilla Bubbas eller mitt finaste gosmos. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket att det egentligen inte går att beskriva.

Han är inte bara min fästman ( jo vi har förlovat oss nu efter 2 år och 9 månader, fatta lyckan liksom? ) men samtidigt min allra bästa vän, kamrat och polare osv.

Lilla hjärtat som han mestadels heter i min mening är inte bara bäst på att vara min pojkvän men också har han så otroligt många goda och värdefulla kvalitéter han i vissa fall inte riktigt vågar inse.

De allra bästa egenskaperna är oftast också dem som är mest framträdande. De är alltså riktigt klurigt att hitta en specifik egenskap man faktiskt kan störa sig på. Jo en, kanske att han är lite lat ibland men det är inte en jobbig eller direkt avskyvärd egenskap. Den dyker upp lite då och då. Då han allt som oftast brukar hjälpa till.

Men det som gör honom så fantastisk är inte klassikerna att han är snygg , trevlig och rolig trots att han är jävligt het och riktigt dösnygg i mina ögon och att han har en sådan hysteriskt rolig humor. Det är just det att han är ärlig och aldrig ljuger.

Han säger jag har inga hemlisar för det har han inte. Man kan fråga honom exakt vad man vill och få en bra förklaring till varför. Han är liksom ta mig för den jag är eller det du ser, det kommer du få.

Han har alltid en ärlig rak åsikt om allt och vågar stå upp för sig själv. Gå mot strömmen. Skiter liksom om det blir " fel " för andra. Han viker inte på sig själv för att andra ska tycka bättre om honom. Alla som känner honom vet exakt vad jag menar med detta.

Det andra är att i och med det så blir han dels så himla lätt att umgås med. Hans fina varma personlighet kommer fram på ett tydligare sätt. Och givetvis så får vi inte glömma att hans humor är rolig på riktigt. Inga torra skämt som du läser på sådana sajter som  http://www.allaroligahistorier.se/ .

Hans skämt är ibland sanna och han brukar alltid hitta rätt tillfälle att säga dem. Han har inte bara sinne för humor men också för vad som skall sägas när, det är även där som hans andra superegenskap träder fram. Att han känner av människor och kan läsa av folks beteenden på en nivå som är högre än någon annan människa jag någonsin träffat i hela mitt liv.

Det är nästan som att han läser folks tankar som han Matt Parkman i tv-serien " Heroes ". Han kan se igenom en männsika på tio sekunder om ens det. Han kan nästan automatiskt berätta vilken typ människor han träffar är för typer. Exempelvis. De är snälla men vågar aldrig säga ifrån när det gäller eller de kommer snacka skit om dig för andra så fort du vänt ryggen eller de lovar och lovar men dem kommer aldrig hålla något löfte. Tro fan att det har stämmt in varenda gång. Varenda!

Tack vare det så har skonat mig från många olika dåliga kompisar eller familjmedlemmar eller andra kontakter. För en räddare i nöden är han också. Han har varit där för mig när vi haft massor med mat på bordet och ingen alls. Han har varit där för mig när jag varit ledsen och rasande och ibland väldigt elak. Alltid har han stått där vid min sida och gett mig kärlek och support.

Jag vet att han låter som en supermänniska och det är han. Jag har haffat den bästa tänkbara killen man någonsin kan träffa. Hjälpt mig när jag behöver. Tänkt på mig när han inte har behövt. Gett mig en kram när jag svurit åt honom. Gett mig presenter när jag minst anar det. Sagt ett skämt nät jag gråtit och så har jag genast blvit på bättre humör.

Det tålamod och den glädje du ger mig min finaste lilla älskling det är verkligen utan gränser. Detsamma är min kärlek till dig. Det spelar ingen roll hur mycket kramar och vänliga och kärleksfulla ord du gett mig och hur mycket pengar och presenter jag kan ge dig så kommer det aldrig återgälda det faktum att du bara finns där för mig.

Jag ser verkligen fram emot ett långt lyckligt liv med dig. Min käraste lilla älskling. Du har gett mig inte bara en fantastisk familj men du har gett mig meningen med mitt liv. Nämligen att älska dig så mycket jag bara kan.

Jag älskar ett program som heter Uppdrag Granskning och även Kalla Fakta. Jag älskar dem där intervjuerna när Janne Josefsson ringer till politiker och polisen eller socialtjänsten för att få en vettig förklaring och insyn varför dem missköter sin verksamhet.

De brukar komma med olika tramsiga svar som " Jag kan inte kommentera tredjepartsuppgifter " eller " Det finns faktiskt inget som kan ursäkta sådant beteende vi borde tänkt på det innan ".

Jag såg ett klipp där de pratade om invandrare som misslyckas med flit på SFI's ( Svenska för Invandrare ) prov.
En hemlig person träder fram som en röst från " insidan " och berättar att folk inte klarar testen eller inte dyker upp provtillfällena bara för att inte missa sitt socialbidrag. Han menar att får du 8000-10.000 kronor varje månad finns det ingen poäng att arbeta.

Två arabiska kvinnor berättar även att det finns kvinnor som skaffar barn så att dem slipper arbeta och få föräldrapenning och andra bidrag.

Detta tycker folk är förjävligt och det ramaskri speciellt från den högerextrema kanten. Man äcklas och vrider sig.

Men någonstans i djupaste hemlighet så tycker samma människa som utropar " skandal! " eller " herregud vad hemskt! " att dem skulle gjort exakt likadant om dem bara kom undan med det.

Att få några härliga tusenlappar för ingenting. Även du skulle nappat på det!

Jag vet att jag inte borde hänga ut människor men jag måste för att få någon volym på diskussionen. Jag har den tiden jag varit här i Serbien sett hur svårt vissa människor har.
Det är faktiskt rent ut sagt plågsamt att se vilka förhållanden vissa barn lever i.

Flickorna på bilden är mina grannar och den ena är dotter till familjen som jobbar på våra plantager. Min killes familj äger en bit land där det växer främst körsbär och plommon. Genomsnittligt sett några fotbollsplaner.

Detta är Ana. Hon är 11 år.



Hennes föräldrar kom från den rumänska delen av Moldavien men hon är född här i Serbien. Hon är precis som oss vilket vanligt barn som helst men hon har inte samma förutsättningar som andra barn. Vare sig svenska eller serbiska. Hon bor i ett rum för det är en etta som ligger knutet till vinden. Där bor hon med sina föräldrar på max 25 kvadratmeter. På gamla slitna bäddsoffor ligger dem i ett överfullt rum. De har vare sig fast telefon eller internet.

Istället delar dem på en tio år gammal mobiltelefon. Om hon har tur finns det lite pengar att ringa till sina kompisar till. Mamman har sedan ett tidigare äktenskap två döttrar som hon inte har träffat på flera år. Alltså så har Ana inte hunnit träffa sina systrar ännu.

Ana väger 25 kilo och det jämt knappt med mat. Pengarna går till cigaretter och alkohol. När föräldrarna inte arbetar så är dem berusade. Hon ligger efter i både i engelska och i matematik för hon får ingen hjälp hemifrån.


Detta är Milica. Hon är fem år.



Hon är serbiska och bor bara en minut ifrån mig. Skulle jag ropat från fönstret skulle hon hört mig. Skillnaden mellan mig och henne är att mitt hus är åretruntboende mellan hennes hem är ett dragigt sommarhus. Hennes mamma har stuckit hemifrån sedan länge. Hon bor med sin snart pensionerade åldrade pappa. Tippar att mannen är 55 plus och någon avlägsen släktning som hon tvingar henne att kalla henne mamma.(Denna kvinna är också skvallerkärring av rang, går runt i byn och sagt att jag är både hora och gravid för att jag fikat med henne 1 gång )
Hon sover också med sina familjemedlemmar i ett hus som är ca. 40 kvm stort. Hennes pappa slår henne med en lång vass trädpinne varenda dag. Inte för att hon missköter sig utan för att han känner för det. Precis jämte bor hennes kriminelle farbror som varje gång han ser oss frågar hur lätt det är i Sverige att undgå straff och hur polisen jobbar där "uppe" ( läs Sverige ).
Även hos henne är det knappt med mat och olika resurser för att hon ska kunna klara ett normalt liv som sina jämnåriga.


Varenda gång jag ser dessa tjejer så blir jag både förtvivlad och arg. Särskilt arg när jag ser olika debatter om den sk. svenska barnfattigdomen.