Idag var inget annat än en massa åtaganden och praktik och nu blir det filmtittande.
Jag orkar inte blogga om något särskilt just nu!

Men komihåg min puttinuttiga fans att BJ återkommer snart igen!

En serbisk affärsman vid namn Srdjan Knezevic gav 100 TUSEN Euro för att döpa sin son.

Återigen 100 TUSEN EURO!!! Fattar ni det är en miljon kronor för ett sicket jävla dop!
För fan människor Jebem vam majku! Vet ni hur mycket pengar det är i Serbien ? Det är årslön för 10 år!

Människor är galna i huvudet! 10 års lön som kunde gått till alla som svälter i Serbien att få ett varmt mål mat och en säng med nytvättade lakan??? Fan går ju golk i Serbien som inte har vare sig rent vatten eller el 2012! Och så kommer det en jävla kapitalistsvin som betalar 1 mille för ett dop sonen knappt kommer ha nytta för eller ens minnas. Några fina bilder ja men so what?

När dessa pengar behövs mer i viktigare ändamål.

Nej för man måste skryta som äckelfitta man är över hur mycket bättre och mer värd man är än alla andra. Och just det kändisar kom och sjöng för honom.



Här är han och Big Lale.



Nått dumt våp som håller pengar medan hon sjunger.
Samma procedur sker på bröllop. Ju mer pengar desto längre sjunger de och du kan själv välja låtar.



Era Ojdanic (förvrigt bästa kompis med Bora Drljaca min favoritsångare) med para (pengar) på pannan och Olja Karleusa som håller massor av stålar som kunde gått till svältade barn eller gamlingar.

Fy fan för er!

1.Lemurer.



2. Rött vin.



3. Nyheter som inte är nyheter.



4. Skådisen Brittany Murphy.



5. Serien "The Walking Dead".



6. Kryddningen på "Stinas Kyckling".


7. Gröna bilar.



8. Gamlingar som ler.



9. Bilder som talar om sanningen.



10. Schweppes.

Denna dag var vare sig konstruktiv eller produktiv. Testade lite Diablo 3, skitkul spel faktiskt.
Jag har mest solat och fikat ute på vår fina balkong.



När solen kikade fram.



På kvällskvisten med finaste mensfinnen mitt i fejjan!





Nyduschad.



Aleks tröja och mjukisbrallorna köpta i Serbien.

Nu ska jag spela Sims 3!
Ha det bra på er!

Få har väl missat nyheten om den lille nyfödde pojken Grayson James Walker?

Han föddes med anencefali.
Mamman och pappan kände sig glada och stolta och tog kort på sin guldklimp.
Trots det faktum att sonen klarade bara 8 timmar på grund av sitt sjukdomstillstånd innan han blev ett "änglabarn".

De ville trots sorgen dela sin glädje och stolthet för sitt fina barn så spred de bilderna på Facebook.
För att vänner och familj kunde dela deras lycka.

Tydligen så blev det inte okej för Facebook. Bilderna blev "för mycket".
Facebook raderade bort dem.

Jag blir så jävla förbannad på människor som inte kan förstå och sätta sig in i  att alla lever inte som de i deras lilla jävla lyxbubbla där allt är så fint och normalt.

Normalt är ett helvetes ord som inte borde existera.

Varför kan inte folk med sina sjukdomar och olika diagnoser får leva ifred? Utan att det kommer en massa jävla myndigheter och annat löst folk och ska tala om för folk hur de ska leva?
Att anencefali skulle vara en skamlig sak? Att det är fel och viktigast att det ska döljas?

Att Grayson är något av en privat familjeangelägenhet som samhället inte bör få ta del av?
Att hans liv inte betyder ett skit?

Jag hatar er Facebook! Jag hatar er för erat enda syfte att låta folk må dåligt över sig själva. Att sajtens enda mål är att upprätthålla orättvisor och att bara en typ av människa är den rätta.
Fy fan! Lägg upp bilderna på Grayson nu! Och skicka blommor och skadestånd till familjen Walker nu!

Hur det känns för familjen vågar jag ens inte tänka på!

Nej jag glömmer inte bloggen. Långt ifrån! Jag är bara så trött och slut. Praktiken tar ju kål på en helt.
Man kämpar verkligen. Jag jobbar på restaurang.
Diskmaskinen har varit paj så jag och en jobbarkompis har stått och diskat järnet av oss och städat.
Det har varit en riktig pärs det där med alla glas, tallrikar och bestik och kastruller och allt möjligt.
Även hemma har plikten kallat och man har tvättat och diskat och fixat.
Känns som det enda man gör är att fixa och göra rent överallt.

Bara för att det ska se snyggt ut.

Min rygg gör ont och handen har svullnat upp som en svamp och värker ideligen. Fy fan vad det gör ont när man kommer åt handen snett.

Ryggen gör ju också jävligt ont. Men men "That´s life!"

Normal hand.


Svullen hand.


Det är liksom en bulle mellan tumme och pekfinger. Tyvärr fixar inte kameran 3-d så att man ser skillnaden. Men det känns inte skojigt att ha så. Puffigt område som ilar av smärta konstant.




Hoppas iallafall att ni har det lite gladare och bättre än mig just nu!

Tänkte iallafall boka in en massage eller ansiktsbehandling och försöka ta några skogspromenader nu när det är så somrigt.

Får unna mig en lugn och ro. Det som är min allra största hobby i livet att inte göra ett skit. Utan bara slappa. Palla vara sådär superhurtig hela tiden.
Får ta och låna lite böcker random och börja läsa efter städningen på balkongen.

Aja.. see you laters!

Tänk Winthers Bone och Gummo!

Samla håret i en tofs. Så att det blir en hästsvans. Lägg sedan en till gummisnodd en bit efter. Dra bakåt håret efter den första gummisnodden så att det blir puffigt. Voila´! Så har du den trashigaste frisyren man kan ha.

Kostnad: Gummisnoddar från Åhléns 20 kronor.
Fantasin priceless!

Under min uppväxt så var mamma (mammas kanske bästa sida) mån om att jag fick ha olika upplevelser.  Att jag alltid hade en rik och skojfylld uppväxt. Att jag kunde resa runt och prova på nya saker. För henne var kulturellt och kunskapsberikande A och O.

Att jag inte skulle få en uppväxt som innebar andefattighet som jag själv idag kan se att många ungdomar och barn upplever.

Där allt barn ser är Bolibompa och Brs leksaker och om de har tur en resa till Legoland eller Gotlands medeltidsvecka om ens det ur nöjessammanhang.
Jag åkte till Capri och Key West och till Tunisien och Bali.
Mamma satte mig både på balett och pianolektioner. Hon såg till att jag var historiskt intresserad och att jag fick gå på museum och läste böcker. Massor av böcker.

Jag inser idag att det är för mamma inte bara var själv intresserad av detta utan hon hade pengar att underhålla mig och mitt intresse för lärande av annat än serietidningar och Pigellin.
Min mamma ville inte att jag skulle ha balkongsemestrar eller husvagnssemestrar som ända referens till ledighet.
Nu låter det verkligen som jag pissar på fattiga barns uppväxt men det gör jag verkligen inte.

Jag begriper faktiskt hur det kan vara att för barn som aldrig kunnat resa utomlands. Hur det kan vara för barn som alltid måste böna och be för att kunna vara med på olika aktiviteter. Typ simning och fotboll eller ens kunna ha en ordentligt födelsedagsfirande.

Även om jag också fick åka på husvagnsemester nångång eller att mamma hyrde en stuga i fjällen och så var vi där någon sommar.

Fast det finns barn som knappt ens fått uppleva det. Utan alltid fått stå undan för sina egen nyfikenhet och egna behov och önskningar för att föräldrarna aldrig haft råd.

Anledningarna är många. Sjukskrivna föräldrar eller missbruksföräldrar eller helt enkelt lågavlönade och ständigt skuldsatta föräldrar som lånar för att betala andra lån.

Jag tänker ofta på de barnen. Barn som på så sätt aldrig kan prata med vissa kompisar för att de inte varit i Thailand eller varit på Cypern eller ens fått åka till en annan stad. Utan tungt får sucka att de varit hemma i år igen.

Jag känner faktiskt ångest och att jag måste vara ärlig att jag känner en slags tvärtomavundsjuka för de här "balkongsemestrarna". Men mest känner jag tacksamhet, tacksamhet att jag fick uppleva någonting annat. Jag slapp stå och sparka samma utnötta boll mot samma gårdsplan i en sommar till.

Jag inser att det inte bara var slumpen utan att mammas pengar tog mig ur detta. Och återigen måste jag reflektera att pengars makt går inte att underskatta. Det är faktiskt en brutal skillnad mellan folk som haft en rik eller en fattig uppväxt mentalt. Jag ger ett exempel.

En matkasse för 500 spänn kan rädda 2 veckor för en fattig familj.

Detta vet jag nu.

De som följt min blogg sen starten vet att jag hatar att slösa pengar. Jag hatar onödig konsumtion och jag hatar skryt över att man har råd att handla saker. Värst är skrytet om matpengar. Speciellt nu när min egen ekonomi är tight och jag saknar resurser till det mesta.
Livet blir hela tiden prioritera, om och om igen!

(Detta är priset jag betalar för att slippa min narcissistiska mamma, återigen läs mina tidigare poster så fattar ni)

Varför? För det gör så förbannat ont i folk som inte har det. Det är inte att man missunnar utan att det sårar förbaskat mycket.

Och det lindrar och skonar mycket om en person som levt i lyx eller haft det relativt bra kan säga att jag är oändligt tacksam för det jag har och jag vill hjälpa andra eller åtminstone inte bidra i fortsättningen till överkonsumtion och skryt om hur jävla lycklig man är.

Och visar det i praktiken.

Trots att man haft råd att slösa på allt. Kläder och prylar och resor och aktiviteter så överdriver man inte. Man behöver inte välja det bästa och snacka skit om billiga märken eller att saker är "tattigt" eller "pundigt" eller att vissa saker bara används av "socfall".

Man behöver inte berätta hela tiden att man har det så förbaskat fint. Nya möbler eller ny bil. Låt folk själva fatta? Det hjälper ingen utan du blir klassad som "ytlig" eller "blåst och bortskämd".
Tyvärr men ingen gillar sådana personer i längden.

Jag själv kan nu i vuxen ålder att jag är tacksam både för att jag hade en bra uppväxt rent ekonomiskt sätt och jag kan nu när jag inte har det lika bra inse också varför man ska vara tacksam och visa tacksamhet och ödmjukhet inför saker och ting.

Men mest tror jag att det är en mognadsfråga. En fråga där man faktiskt får inse konsekvenserna av vad man gör och hur man gör det. Man kan skapa rikedom själv. Men man bör aldrig håna eller utpeka andra för att de inte lyckas eller tala om att de är misslyckade. Att folk gillar punktera andras svagheter i sig utan eftertanke är klandervärt.

Jag äcklas otroligt mycket av människor som inte förstår att barn som växer upp barnfattigdom inte har samma förutsättningar och de som lyckas oftast inte är de som skryter utan det är de som alltid haft det bra. Att folk måste lägga ihop två och två. Och att tacksamhet är något som kommer när man inser och förstår att andra inte är riktigt lika lottade men inte är sämre för det.

Att det går att vara glad och nöjd över det man har utan att göra det på bekostnad av andra.

Därför tar jag och ifrågasätter och analyserar bloggare så ofta. För det saknas eftertanke och djupgående förståelse att vissa saker inte är självklart för andra och att andra som har det bra och lyckats inte alls tänker likadant. Bill Gates är ett bra exempel och Bono och massa andra kändisar som tar och ger välgörenhet utan att predika. Att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka är det största man kan göra som människa.

Att kunna slita för sina tillgångar och ändå vara generös är mer tacksamt än att skriva nu har jag köpt en fin vindsvåning i Gamla Stan och jag är så jävla tacksam för att sedan lägga ut en bild när man äter mat och vin för 2000 kronor.

Det finns faktiskt oändligt många sätt. Men bäst är att slå upp vad tacksamhet verkligen betyder och sluta moralisera kring vad fattiga människor gör med sina pengar om du inte är intresserad av att hjälpa dem.

Mycket handlar om att "get over" sig själv och sitt själviska beteende och lära sig att lyssna. Bara det är tecken på sann tacksamhet.

Det är en skitstor skillnad mellan dessa foton http://www.wysokieobcasy.pl/wysokie-obcasy/1,114757,11700152,Duzy_biust_to_ciezar__Artystka_namawia_kobiety_do.html?as=1&startsz=x%3Futm_source%3Dfacebook.com&utm_medium=SM&utm_campaign=FB_Wysokie_Obcasy

och Blondinbellas Size Me!

Artikeln i sig handlar om stora bröst och att det är ganska jobbigt att leva som storbystad kvinna.
Dels för tyngden ger värk i ryggen och för att de är i vägen ifall man vill idrotta.
Den polska tidningen "Wysokie Obcasy" vilket betyder höga klackar på svenska bifogar bilder på dessa kvinnors bröst och lämnar ingenting åt ljussättning och fotoshop och annan redigeringsteknik.

Kvinnorna vill inte smickra sig själva. Och de tar upp ett viktigt hälsoproblem också då det är många kvinnor som mår dåligt på grund av sina stora bröst.

Blondibellas potentiella nu-ska-jag-få-unga-tjejer-att-må-bättre handlar om att hon tar och viker ut sig i svart-vit bild med massa hårmousse och gör en halvsexig min och med lösögonfransar.

Medan polskan på bilden går bara in i studion och tar ett knäpp och sedan är det klart.

Jag lovar hade Blondinbella näckat med alla sina fördelar och brister på sin kropp skulle folk jubla inte ge henne kritik för att hon egentligen cementerar idealet att så fort en kvinna med övervikt eller anorexia tar ett kort så är hon modig.

Det finns inget modigt med blondinbella. Bara ett förbannat skryt över hur jävla glad hon är över hur hon ser ut. Jag lovar att så tomma ord har jag aldrig hört från någon "kändis" på väldigt länge.
Det räcker att se hennes politiska tankar och hur nonchalant blasé hennes livstil är för att veta ifall hon "vuxit upp".

Tar man polskorna så har de faktiskt bara tagit ett kort för att återgå till hämta barnen från skolan eller gå till gitarrlektionen eller för att ta och köpa mat till kvällens middag. Bara så.

Jag som kvinna stöttar hellre vanliga anonyma kvinnor än en bloggare som får betalt för att vika ut sig och ge kvinnor ännu mera ångest. För jag måste erkänna. Jag får ångest av Blondibellas Size Me bild.

Ångest att man inte kan ge den bilden ett riktigt epitet istället för att smutsa ner alla seriösa feministers kamp att på ett mer verklighetstroget sätt kämpa för att unga tjejer ska få bra självförtroende.

Det finns egentligen flera olika exempel men ett jag har i åtanke i synnerhet är detta med unga mammor.


Att de skaffar barn alldeles för tidigt och kan inte riktigt greppa allt vad ansvar heter.
Att man är ganska naiv och tror att barn kan bli räddningen ifrån ett liv i misär och tristess.
Liksom lever genom sitt barn.

Detta är en otroligt vanlig tanke och det är många som tycker så. Många föräldrar blir sura, barnens pappor får kalla fötter och de unga mammorna blir besvikna och missbelåtna.
Också det är en obekväm och ofin tanke om det nyfunna föräldraskapet.

Men sedan tänker jag. Shit happens. Eller kanske inte shit men experience(erfarenhet) happens.
Man lär sig ändå jättemycket och inte är väl ett barn som kommit från två 40 åriga läkare och advokater mer värt eller "giltigt" än ett barn som kommit från Sabina 15 år eller Molly 17 år boende i en tvåa i Akalla. För någonstans tror jag inte på att en 40 åring automatiskt blir en bättre mor.

Jag tycker 40 år är för gammalt. Man hinner faktiskt bli mer "tråkig" och "fantasilös" som 40 än som 20 år. Jag vet detta då min mamma var 38 bast när hon adopterade mig. Även om energin fanns så var spontanitet inte mammas starka sida direkt.

Även om man kanske tycker det är omoget och kanske konstigt att "barn får barn". Men för att förenkla så är det jävligt elakt att håna och onödigt att vara otrevlig mot folk.
Jag gillar inte att folk dömmer folk bara för att de själva tycker att det går emot sina ideal.
Jag tycker att folk måste låta själv få välja. Folk måste faktiskt få en chans att kunna utvärdera sin egen situation. Var det rätt att skaffa barn? Blev det som jag tänkt mig? Är jag nöjd eller missbelåten på hur mitt liv blev som mamma?

Typ få en chans att kunna reflektera över sitt liv, innan man ger moralkakor efter moralkakor.
För jag tror inte att folk kommer få det bättre eller vill ta in information och olika uppmaningar om man forcerar och påtvingar de sina egna tankar.

Det blir faktiskt alltid fel. Det är inte heller rätt för barnet. Föräldrar som jämt får höra att de är usla föräldrar sänks och trycks ner och detta skapar ju samma dåliga stämning direkt till barnet.

Även om jag egentligen är emot ungt föräldraskap så är det väldigt illa att säga åt folk bara i syfte att sprida sin egen världsåskådning och vara taskig så borde man låta bli. Hellre stötta och hjälpa och på det sättet vägleda än vara dryg.

Jag valde ämnet unga mammor för att det är inte så laddat som religion eller politik.

Jag drömde en skitäcklig mardröm om döden.
Inte att jag dog eller någon av mina käraste utan om döden som sådan.
Jag var på ett dödsmuseum.



Ja ett dödsmuseum.
Där man kunde se på bilder av lik. Man fick reda på alla möjliga dödsorsaker och läsa hur många procents chans är det att bli dödad av en blixt eller helikopterolycka eller om man drack 1 glas diskmedel varje dag.Där man kunde gå in i en dödssimulator. Där man kunde se hur döden behandlades av olika religioner och trosuppfattningar. Man kunde läsa om döden ur ren historiskt perspektiv.Man kunde testa på att göra en egen kista. Och man fick liemannen som gosedjur. Man fick även sminka sig hur man skulle se ut om man vore död, man fick själv välja "förruttnelsestadium".Man fick också fotograferas i begravningskläder från olika länder och kulturer.

Men för de allra mest vågade så kunde man gå in ett bårhus och se hur döden verkligen såg ut.
Man fick peta på de döda kropparna om man ville.

Den biten vilje jag i drömmen slippa. Jag ville inte gå in där. Jag tyckte redan att hela idéen om ett dödsmuseum var så korkat och onödigt. För att inte tala om äckligt.

Jag var arg och ledsen och förtvivlad. Men mest fundersam och kände ånger och vrede inte för att någon hade tänkt på att sko sig på folks morbida och makabra nyfikenhet om döden.

Utan för att människor alltid ser oss andra som utbytbara varor.

Att man hela tiden blir bedömd av sin prestation och hur mycket pengar man kan ge till olika myndigheter och organisationer. Jag faktiskt hatar det här tänket. Att en människa oavsett om du är från Bangladesh eller från Tyskland så kommer du alltid vara en utbytbar vara som går och slänga.

Du är en profit(svenskt ord tack?) och hur du ser ut och vad du har att erbjuda är din enda chans till din överlevnad.

Annars så hinner nån galning göra ett "dödsmuseum" på riktigt och så får du ligga där i bårhuset och så får folk (dina bekanta) säga "Hon var lönsam och duktig!" eller "Han dög inte till ett jävla skit,nu ligger han där som en äppelskrutt och får det vad han förtjänar".

För är det inte så det funkar i verkligheten?

Praktiken tar kål på en, men jag lever och har inte glömt er mina underbara läsare! Nej jag har velat blogga en massa.

Får blogga senare ikväll, ska ner till Huskvarna och köpa godis.

Kram!



Trött Anna som längtar efter semester till Grekland.

Alla bloggare de stora som Kissie, Blondinbella, Kenza, Foki, Katrin Zytomierska och många fler.

Blev kända och rika för att de började blogga.

Ibland har de något att säga och ibland inte. Oftast känner jag att det är människor som saknar förnuft att använda sin makt och sina pengar till något vettigare än att hylla sig själva.
Tyvärr men så tycker alla egentligen. Hur fina kläder de har och vart de än åker på semester och hur roligt de än skriver om sin familj och vänner och allt så handlar det bara om de själva.
Givetvis är det deras bloggar men de står för någoting som inte är sunt i dag.

Det är att de tappar verklighetsuppfattningen.

De flesta människor har bara en bråkdel av det vad de har. Man kanske har en Iphone och åker på resa till Egypten eller Italien nån gång sådär. Men allt som oftast handlar livet om slitjobb och tvättider och barnsjukdomar och att betala av den där kombin i sådär 12 år.

Det handlar inte om att kunna fika varje dag eller kunna shoppa varje dag eller åka på festweekends i Madrid. Hur mycket man kan längta och önska så gör livet inte det.
Detta kan varje ärlig människa rannsaka sig själv om.

Människor som har ett sådant kändisliv med lyx och berömmelse bör inte således inte bli "förebilder" eller ansedda som "säkra källor för att man lyckas".

Om man går bakom kulisserna så är de köpta. De lobbyister. De är små sockersöta extravaganta politiker som berättar hur livet kan bli. Men aldrig om hur vägen ditt egentligen gick till och vad de egentligen tycker. Hela deras liv är en konstgjord andning av alla läsare och deras sponsorer.
Det är en kapitalitisk symbios där jag i sig luras in i en värld av lyxhotell och "Dagens Outfit" som en mode och skvallertidning.

Där jag ska titta på de vackra bilderna och sucka djupt av förundran och drömma mig bort.
Liksom kliva in i en förtrollad värld.

För att när verkligheten knackar på dörren inse att saker är inte det vad de utger sig för att vara.
Men att när jag kollar på ett flott fotoreportage från "coola" städer som Paris eller Venedig eller Kingston så vet jag att de mesta är en vanlig tjej i lite för dyra kläder och lite för mycket smink och lite för bra ljussättning och lite för snygg redigering.

Och där kan jag andas ut. För att jag vet att det är FAKE.

Men i bloggvärlden så vill inte folk bekänna färg. De vill inte att jag ska "slappna" av. Deras diktatur över hur sanningen om vem som är den lyckligaste människan får inte rucklas upp.
För det är så de livnär sig. Det är så de fortsätter sin teater.

Samtidigt som de skanderar "Du kan också! Titta på oss"

Men utan att ge vare sig trovärdighet eller ödmjukhet. Utan eftertanke och "stanna upp".
Samtidigt som pengarna trillar in på deras konton.

Det här med Carolas dotters hår börjar fan gå överstyr. Men nu ska jag som polackserb ge mig in och säga ett och annat.

Ni svenskar är så patetiska.

Inte nog med att de flesta svenskar ser ut såhär.



Ja de flesta gör faktiskt det. Gå på Ica Maxi så ser du hur majoriteten faktiskt ser ut. Det är inte en vacker syn. ( Jag orkar faktiskt inte bry om att det sårar eller ej )

Men ändå så tror ni att ni har rätt att härska över andras utseenden. Nej för där ligger eran ruttna Jante-lags avundsjuka.

Vi invandrare har finare hud. Vi slipper brända kräftfärgade knastertorra bröst och ryggar på sommaren eller se ut som senaste ruljansen från Överkalix bårhus på vintern.
Vi invandrare har tjockare mer glansigt hår, överlag ser det mer friskt ut.
Vi invandrare har rena symmetriska drag.
Vi invandrare har starkare och rakare ryggar och går med stolt och rappt istället för att kröka sig och gå snigelfart.
Vi invandrare åldras inte lika snabbt. Särskilt slaver och asiater har inte rynkor. Afrikaner har inte heller rynkor förens långt upp i åldern. För att vi sminkar inte oss som galningar.
Vi invandrare är helt enkelt snyggare.

Ni dör och längtar efter att ha exotiska drag och vara så jävla piffiga. För att ni inte har det helt enkelt.

Ni är supertunnhåriga och bleka och allmänt fula. Ni kanske är snygga tills ni är 25 men sedan går det rakt utför. Jag skrattar åt alla tjejer som går runt med foundationkaka i ansiktet, inte nog med att människan är osäker så ser det så jävla efterblivet ut.

Det värsta är att jag lyssnade till er.


Jag färgade och blekte sönder mitt hår. Dock är jag inte lika tunnhårig som ni.
Tack och lov börjar mitt hår komma tillbaka.
Jag sminkade mig jättemycket framtills för 3 år sedan.
Resulterat i att jag har fått finnproblem.
Även det håller på att avta nu, vilket är till min stora glädje.



Men till Carolas dotters hår.

Jag växte upp i ett mångkulturellt område och där hade alla olika typer av hår.
Både svarta och latinos och polackserber och andra folk.

Och vet ni vad ingen brydde sig! Ingen brydde sig om hur du såg ut. Och det gick så jävla bra ändå.



Jag trivdes asbra i Östberga och det är faktiskt inte så vidrigt område alla säger!
Carolas dotter skulle också trivas där. För där var inte viktigt var du kom från och vad du hade på huvudet. Fan är inte ens hår och kläder privat eller något?

Men grejen är att inte en jävel brydde sig om att anpassa sig till svenskars ytliga besatthet att kommentera andras utseende.

För vad fan är det för fel på människor? Att ha ansiktet så nära andras rövar som möjligt och behöva ta och lägga sig i andras utseenden här? Jävla idioter?

Jag är trött på att ofrivilligt förklara varför jag ser ut som jag gör. Och det måste med all respekt vara ännu jobbigare för en svart eller latino att förklara varför den ser ut som det gör? Lär man sig inte från barnsben att det ofint att prata om andra hur de ser ut? Fan jag skänker en stor och varm tanke till alla mina invandrande bröder och systrar som haft "oturen" att inte likna svenskar.

Fast det är också jävligt jobbigt för mig med. När folk säger du ser ut som en svensk men du är det inte. Typ att det är jävligt tur för dig men att de har blivit riktigt besvikna att jag inte är en av "dem"!

Särskilt är det svenska män i medelåldern och uppåt som gör detta.

Seriöst när ska folk bara kunna vara? Liksom kan folk lära sig vad insida och personlighet och karaktär är för något?

Nej just det!