Här var jag smal.  Hade precis fått mina glasögon och ser ut som en thailandspedofil i min fiskehatt. Mamma och jag besökte Capri Italien.



Här är jag i år då vi besökte Aleks mormor och morfars hus i Serbien ( Aleks köpte mig ballongen för jag älskar Svampbob eller Sundjerbob Kockalone som han heter på serbiska ). För övrigt så det där mitt mode en halvlångt linne i svart och tights ( Gina tricot och Vero Moda eller Hm står för det mesta i min garderob )

Som ni ser så har mängden Anna ökat markant. På både bredd och höjd och omfång. Jag är matgald liten rundis och jag älskar det! Jag är glupsk och jag gillar att både baka och laga olika typer av mat.

Men jag tycker att när jag var smal så ser jag både så förjävla olycklig ut men det passar mig inte. Ärligt men mitt huvud ser ut som dockan Bratz när jag väger 45 kg. 

Jag tycker på något konstigt sätt ( givetvis extremt narcissistiskt att eftersom jag ser ut som en olycklig stackars människa ) att alla smala människor  ( i synnerhet de som bantar ) ser så olyckliga ut.

Jag tror ibland att dem sitter och petar i sin tonfisksallad efter hårdträning med bikramyoga och spinning och tänker varför i hela hälsningland gör jag detta mot mig själv för ?

Att smala medvetna människor står där och tänker fan kan jag inte bara gå på korta promenader till willys och slippa bänkpressen och kanske unna mig en ostburgare när sjutton viljan faller på?

Givetvis triviala löjliga tankar men så känner så. Allt behöver inte ha en mening.

Jag vet att mina åsikter är både sjuka och offensiva men skulle jag backa och säga att jag inte står för dem så skulle alla som varit emot mig vinna.
Det är inte lätt att tänka och vara annorlunda. För det har folk sagt många gånger. Men jag blir ju bara mindre äkta och mig själv och jag skulle tänka och tycka precis som alla andra. Jag har haft en hel del kappvändare i min umgängeskrets och jag tror såhär om dem.

De kommer bli ertappade och de kommer få det ganska svårt i livet. Måste vara väldigt svårt att tycka samma som 30 personer. Jag menar det känns ju nästan som att man skulle ha en personlighetsklyvning annars. Ingen kommer respektera dem och ingen kommer tycka att det dem har att säga är viktigt.

Klart man blir opoppis och folk blir sura men det blir de ändå även om man inte håller med dem.
Ja folk är lustiga.
Därför skiter jag fullkomligen i när folk kallar en idiot eller dumskalle eller något annan kränkande fras.
Man ska inte vara rädd.

Dobro Vece alla små murmeldjur.

Idag var jag och Aleks i Belgrad. Vi gick upp relativt tidigt och satte oss på bussen och åkte in. Det tog tyvärr drygt en timme att komma till Gallerian Usce som valt att besöka.
Väl framme så var vi skithungriga så jag tog och beställde en lasagne och aleks tog en pljeskavica ( föregångaren till hamburgare ) och rätt som det var så kom Slobodan Boda Ninkovic förbi strosande , han hade en fluffig kalufs.
Vi satt precis jämte en asiatisk rättare sagt kinesisk resturang och precis då kom det kinas ambassadör förbi med assistent ( ja de är kineser ) och åt där. Jättekul tyckte vi.

Vi hann också köpa nya hörlurar till Bubbas och hemmamysplagg till mig. Vi gick förbi ett serbiskt elgiganten där man bland alla filmer också kunde handla porrfilm om det nu var av intresse. Tänk er Jenna Jameson bland brödrostar och tvättmaskiner. Helt skumt.

Efter det så fikade vi också för att sedan åka hem.
På vägen tillbaka hem så upptäckte vi att belgradborna är mer Stockholmbor än något alla satt så här.



Där fram sitter busschauffören.

Det blev fan jättejobbigt att stå. Tillslut när det kom en äldre kvinna med plastkasse då flyttade den uppblåsta belgradbimbon.

Ah jag skäms att vara från Belgrad. Även om servicen är toppen så är folket så dryga!



Kaninsockor som jag tyckte var så vackert!

Och sedan dagens Baba Jaga.

Fyyyy faaaaaaaaaan. Fy fan säger jag bara. Idag så är det 13 år sedan Aleks farfar gick bort. Då passade vi på att gå till gravarna för att tända ljus. Jag grät en skvätt och vi stod och var tysta som man ska.
Vi tände ljus ut lite andra släktningar också.

Sedan ville vi gå till dem äldre gravarna och se av rent intresse se gravarna som hans farfarsfarsfars pappa och andra av hans äldre släktningar.
Till saken är att gravarna ligger bland tjockt gräs och att det är massa gravar som ligger tätt packade. Liksom dör den en person och det inte finns plats så lägger man en grav på en annan. Vissa är ironiskt nog väldigt stora så det är liksom stora marmorplattor.

Och just på en gigantisk marmortrappa låg en jävla fucking kukorm. Ja en orm. Jag har nog aldrig skrikt så jävla mycket i mitt liv. Det är fan i mig det värsta jag varit med om. Jag hatar ormar. Finns ingen jävla logik bakom att en slang ska röra på sig av sig själv. Fy fan. Aleks kallar det chockterapi jag kallar det att chocktortyr. Fy fan.

Jag är skiträdd nu och får snart säkert posttraumatiskt stressyndrom. Ni kan skicka blommor till mig när jag ligger i dårhuset för jag känner att jag kommer flippa när som helst.

Jag ger denna dag största minuset i den lägsta jävla bottennoteringen. Usch fy fan. Nämde jag att jag sov så jävla bra men blev väkt för tidigt också. Nej Pizdu Materinu det visste du inte. Fy fan. Usch.

Aja hoppas ni haft det bättre än jag iallafall. Nu ska jag typ sitta här och vagga fram och tillbaka.
Kram Baba Jaga.

Konsekvensen med att jag vuxit upp med en mamma som aldrig kunna erbjuda mig något annat än faktumet att jag ska finnas där för att tillfredställa hennes behov är att jag ständigt känner mig värdelös och tom.
Det så jävla läskigt och obehagligt att möta dem där känslorna.

Att ständigt vara " on your own " när det kommer till kontakten med den enda föräldern man har.  Det är hemskt och det oförglömligt. Att alltid komma i andra hand oavsett hur snäll och vänlig man är mot henne.

Det ledde i mitt fall år av sökande och bekräftelse och att jag var en toffel för kompisar, mitt ex och många många fler.
Jag ville ju bara att folk skulle se att det var jag som mådde dåligt och inte att jag ville passa upp till någon.

Att ständig vilja vara med och ständigt bli sedd. Men samtidigt inte orka med en massa frågor och invecklade diskussioner om hur mitt liv vara hemma.

Vara rädd för ensamhet och samtidigt inte vilja släppa in folk alltför nära inpå.

Fast det värsta är ändå skammen och förtretet. Att alltid bli nekad och att inte få kärlek.
Men också ångestattackerna.
När man ena minuten är jätteglad och känna att livet leker till att verkligen vilja be allt och alla dra åt helvete och stänga in sig i en bunker någonstans i Tajikistan.

Jag vet inte med er men varje dag är en kapplöppning bort från dessa känslor. Att slippa känna stressen och oron. Frågan är kommer man någonsin kunna springa ifrån dem helt? Eller är varje dag en del solsken och en del svarta moln ?

Vet bara en sak som får mig att må bra att det aldrig var mitt eget fel.

Denna helg har i allra högsta mån varit positiv. Bestått av att träffa min mamma som kommit ner och hälsat på och annat umgänge.
Idag grillade vi jättegott kött.















Detta är samma min som jag har som liten se bilden till höger.
Alltid densamma då solen ligger på ;).



Serbisk Gibanica.





Och vi inser att snart är flytten nära. 
Liksom det är dags nu.

Som så många andra som t.ex. har flyttat eller skiljt sig/brytit upp ett förhållande eller bytt jobb eller gjort slut med kompisar eller något så vet man när det är dags. Stämmingen i luften och känslorna man känner i magen. Det ligger liksom som en tjock dimma.

Man vet , alla vet och det är dags att vända blad , gå vidare och utvecklas på nytt. Tiden är mogen. Den känslan känns just nu extremt påtaglig.

Och ja vågar t.o.m. påstå att trots att den är överväldigande så är den bra och positiv.

Fuck you jävla anonyma osäkra skitmänniskor. Varenda kommentar är antingen kritik eller rena påhopp. Ja men gud har ni inte mer jävla liv än att kommentera negativt och trakkassera en för er främmande människor.
Tror ni ärligen att jag bryr mig om ett fegt , självgott , rastlöst fanskap som dig ?

Varför skulle jag egentligen bry mig.
Ska ni kommentera något och tro er veta allt om mitt liv. Ni ska vara glada att jag förgyller era liv med mina personliga vackra inlägg. Jag vågar liksom stå för mina åsikter och vara mig själv . Kan ni det ?

Vad fan kommer dem här perversa behoven att trycka ner folk för ? Det är skabb det ni håller på med!
Vad ger er rätten att skriva och kommentera elakt , bara på ett patetiskt kriterium för att ni känner för det ?

Sick bastards!!!!Håll Käften.

Sakta så börjar man rensa bort all den fruktansvärda oredan som man samlat på sig.

Så fort passet är klart så bokar vi en tid då vi flyger till Belgrad.

Vi flyger ifrån Landvetter i Göteborg och landar på Nikola Teslas flygplats i Belgrad.
Jag har till min stora förvåning ingen flygrädsla eller höjdrädsla alls.

Trots jag varit extremt höjdrädd när jag var liten.

Liten Jag!







Ska även fixa Business Class för jag orkar verkligen inte sitta 3 timmar på ett plan obekvämt.
Ska bli skittrevligt att se alla dom fina människorna och mitt underbara land igen! Härligt.

Idag fixade jag passet . Var också på socialen och handlade lite frukt och grönt på Coop.

Jag ska viga dagen till ära till att städa och kolla lite på Heroes.



Och varje dag inser jag hur rätt jag gör när jag sticker från detta land.

Otrevliga människor på stan. Som tror de har företräde.
Barn som glor ut en.
Tjatig socialkärring.
Idiotier som går långsamt.
Vänsterpack och Spännisblattar och Fjortisblondiner. Usch fy fan.

Fuck förståelse liksom.

Jag minns den här tiden.  Jag visste allt och i was unstoppable. 14 år exakt!

Nu är jag 22 år och ser ut såhär



Lite smartare och inte lika fjortis.


Fast jag har nya mål i livet. Jag vill ha en ljus och optimistisk framtid med mycket lycka och glädje! Jag vill ständigt utvecklas.

Därför sätter jag nya mål

Dessa är!

Socialt.

Acceptera det som varit, sluta förklara mig.
Bli vänligare och sluta ha en massa elaka tankar inom mig. Being a good girl.
Skaffa vänner som bryr sig inte en massa energitjuvar.
Vara ännu mer tolerant och överseende.

Spirituellt

Att så fort jag landar på serbisk mark. Gå till kyrkan oftare. Ha mina privata stunder med Gud.
Lära mig finna ro.  ( Jag har varit så uppstressad nu att jag inte kunnat läsa böcker som jag annars älskar så fruktansvärt mycket )



Kroppsligt.

Gå ner i vikt.
Äta nyttigt.









Allmänt

Hålla rent och prydligt efter mig!



Ta vara på stunder.
Lyssna mer på musik.

Just be me.

För jag vill vara en ärlig , snäll , rolig, positiv och godhjärtad person. En person som alla skulle vilja umgås med.

Är ni med mig ?

Yes Yes Yes

http://www.youtube.com/watch?v=XvDKx7ltor8

och uhuhuhuhuhuhuuhuhuhhu.

http://www.youtube.com/watch?v=1UaJWzw79GI

JAG SKA FLYTTA TILL SERBIEN !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SRBIJA HERE I COME !



Nångång i sommar händer det. Jag drar. Jag flyttar. Jag lyfter på hatten! Adios , Arriverderci, Sayo fucking Nara !

Många av er tycker att jag är en arg person som besitter en massa hat och avundsjuka.

Och denna gången så stannade jag faktiskt upp. Är jag en person som går runt och är arg, ledsen och ilsken?
Jag blir faktiskt jätteställd och paff.

För ond är jag verkligen inte. Och en rasist nehe du knappast! Och är jag så förbannad missunnsam ? Jag hoppas inte.
Jag hoppas verkligen inte. Detta vore ett personligt misslyckande.

Detta får mig och tänka mer ingående. Vem är jag? Och varför?

Vad fick mig och bli den jag är nu.

Detta är inget försvarstal eller någon efterforskande presentation utan mer ett jag skriver här endast för att få lite förståelse både från er och mig själv.

Så vem är jag?

Anna heter jag. Född i turistmagneten Kraków i Polen en kall vinterdag 1988.

Min biologiska mamma heter Mariola men min biologiske far vet jag ännu inte vad han heter. Det återstå att se.

Jag gör lite efterforskningar för tillfället.

Hon är etnisk polska så långt ögat kan nå och han är enligt pappret en jugoslav bosatt i Belgrad. Alltså serb.
Och ja dom serbiska attributen kan man se ganska snabbt när man pratar med mig.

Min mamma lider av en hemlig sjukdom. Samma sjukdom men också den fruktansvärda situationen i landet på den tiden gjorde att hon inte kunde behålla mig. Hon var 25 år och redan trebarnsmor.

Usch att jag kan tänka så men detta är en ärlig tanke och öppenhjärtlig men jag var definitivt inte välplanerad.
Fast det var inte min äldre bror eller äldre syster heller. Även dom med flyktiga fäder.

Nångång mot maj kommer en kvinna också hon polska och får syn på mig i en stor sal med flera spjälsängar.
Mamma berättar att det var en solig och ovanligt varm dag och att man kunde se hur dammet flög i vårsolen.
Hon berättar att jag var undernärd men att jag var glad och lekfullt litet barn.



Här var jag snart i 1 års åldern , kortet är taget i Sverige.

Jag växer sakta upp och blir en stark och överaktiv men ändå harmoniskt barn. Alltid lätt att ha med att göra. En bra lekkompis och allmänt snäll och vänlig.

Visst denna period då jag växte upp i Östberga var väldigt bra och fin. Den har gett mig väldigt goda och vackra minnen.

Men inte allt var perfekt. Jag kom och växa upp utan en far och ingen direkt anknytning till mina hemländer. Även om jag åkte till Polen på semestrar. Dessutom började mammas narcissistiska beteende växa.

Jag fick på det sättet både en gudomlig och härlig uppväxt varvat med mycket besvikelse och sorgsenhet.

Även om jag hade vänner så måste jag ändå beskriva den som lite ensam eller iallafall utelämnande.

Jag fick diagnosen Adhd omkring tioårsålder eller kanske åtta.



På Cypern 1998.

Fast det som ändå var jobbigast under min barndom var den ofantligt tunga och hårda mobbning jag fick uppleva.
Varje dag och intensivt. Även om jag var stark och sade i från och försökte med alla medel att försöka få den ta slut så gick det tyvärr inte.

Men detta lärde mig att jag alltid skulle vara på min vakt och inte lita blint på alla. Men också värdet i sann vänskap och kunskap om människan osmickrande sidor. Åh vad barn kan vara elaka.

Jag blev mobbad för att jag inte hade en pappa och för att jag var utlänning. Trots att jag inte hade så starka band till kultur förutom den polska katolska kyrkan och semestrarna så har jag alltid haft en sjujävla stark identitet.



Jag med familjen.



Bara jag.

Sedan fortsatte mitt liv med lite olika händelser.

Jag var 12 när jag fick mens.
Jag fick genomgå 6 jobbiga operationer.
Jag har hunnit gå i 11 skolor.
Jag förlorade oskulden när jag var 17.
Jag har både rökt cigg och braj.
Jag har åkt till både Australien och Amerika.
Jag var 11 när jag fick reda på att jag var adopterad. Och detta av misstag.
Jag lärde mig både åka skridskor och skidor och rida häst men klarar inte av att dyka.
Jag har dansat både balett och streetdance.
Jag har hunnit ha både mörkbrunt hår och ljusblont och även lilarött. Jag fick faktiskt mest komplimanger när jag hade lilarött.
Jag har flyttat 7 gånger.
Bytt religion från katolicism till ortodoxi.

Men det som format mig mest till den jag är idag är ändå.

Min uppväxt.
Avsaknaden av min pappa.
Att jag levt både övre medelklass och extremt fattigt.
Att jag blivit mobbad och även varit taskig mot andra.
Att jag är polsk och serbisk.
Att jag varit på så olika varierade miljöer.

Detta gör att jag tillsammans blivit detta.

Ganska etnocentrisk. For bad and for good.
Utvecklat både bekräftelsebehov och blyghet.
Dåligt förtroende för människor och ganska hård världsbild.
Som föregående starkt realistisk tänkande som manifesterar sig att jag kanske säger inte så bekväma åsikter.
Både starkt och dåligt självförtroende.
Allergi mot skryt och överlägsenhet och bessewisserattityd. Ödmjukhet.

Men också livsglädje och att jag är glad för det lilla. Jag är lycklig för det och dom jag har.

För jag vill innerst inne vara en glad och nöjd och ödmjuk person. En vänlig , hjälpsam och tolerant människa.
Jag önskar att jag alltid ska göra det bästa från min sida. Och att jag är tacksam och inte missunnsam.

Men det gör inte att jag faller platt för andra eller på något sätt rättfärdigar att andra ska eller borde säga åt mig.

Personlig utveckling handlar om att det ska komma inifrån inte utåt. Att man ska formas som en mjuk lera efter andras åsikter.
Jag är villig och se mina fel och brister och ändra dom till det i dom flesta fall förmånligare bättre.
Jag kan ofta se att jag är en idiot och en pantad person.

Men aldrig för att någon annan säger det.

Det är just där som jag märker vem jag är.

Att jag är en normal vanlig människa med olika bra och dåliga sidor och villig att jobba på mig själv men så länge jag är ärlig mot mig själv och andra.

För det är det jag känner att det är just mest mig. Det är det jag är. Ärlig.

För jag sårar hellre med sanningen än med lögnen. Och detta till både folks fördel och nackdel. Ärlig som jag är.

En kommentator ville att jag skulle skriva om min serbiska sida och visst vill jag göra det! Men jag är också polsk så jag skriver om båda länderna och hur dom influerar mig och format mig genom åren.

Ingenting får mig att bli så glad och stolt som när jag tänker , talar eller drömmer mig bort till mina älskade hemländer.

Fast slav som jag är så känner jag mig lika hemma i Makedonien som Ukraina för den delen också!
Liksom okej jag erkänner allt slaviskt får mitt hjärta att banka lite extra. Jag vet jag är liten nationalist på det sättet och tänker inte skämmas heller!
Alla borde vara nationalister samtidigt som dom glädjs och bejakar andra kulturer. Man kan faktiskt uppskatta båda. T.ex. Jag älskar judisk kultur och jag tycker om egyptisk musik och indisk mat.

Man behöver inte utesluta det andra!

Nåväl jag har en stark fetish för Serbien och nästan allt serbiskt. Och jag älskar det polska språket och polska bakverk och allt typiskt polskt.

Kärleken till Polen och Serbien är alldeles skållhet och jag flinar som ett fån när jag tänker Kraków ( där jag är född ) och byarna i Serbien.

Men hur sjutton är resultatet av att detta blod som dagligen cirkulerar i mina ådror? Vad fan har det blivit av mig?
Ger lite serbisk säd och polska ägg en vettig produkt i slutändan ? Tja jag vet inte. Förhoppningen finns dock alltid där.

Denna ultimata kombo har iallafall fört med sig detta.

Min uppenbara nationalism. Oja detta gör ju mig otroligt subjektiv förstås!

Men det jag mest spontant kan tänka är att trots jag är så svensk i vissa avseenden så är det något som avslöjar mig. Min ärlighet. Att vi serber/polacker på både gott och ont är flera mil ärligare än svenskar.

Folk säger att man ska vara uppriktig och stå på sig lite. Och att det är skillnad mellan att vara ärlig och uppriktig.
Som fan är det skillnad. Uppriktighet är en slags trevlig medhårsmetod att säga en kanske inte så vänlig sanning medan komplett ärlighet är att säga som det är.

Rakt upp och ner. Du är dum. Du är ful. Du kan inte. Det gillar jag inte. Sånt är vi polacker/serber (slaver i största allmänhet ) förbannat duktiga på att säga. Vi blottar andra.

Denna ärlighet kan vara till folks fördel när man liksom säger ifrån och sätter ner foten på ställen där man bör och ska göra det.
Men denna brutala ärlighet är också givetvis väldigt sårande. Detta är oftast en biverkning av den slaviska ärligheten.

Men i och med att jag är ärligare så vågar jag ibland även mer. Jag vågar vara mer ärlig när man ska och jag tar oftast tag i saker före alla andra. Jag tar oftast första steget.

Nu måste jag säga att detta kurage har i flesta fall alltid varit till både min och andras fördel men det klart att total ärlighet är inte allways pretty.

En annan polackserbisk sida förutom att man är ärlig är att man är med sanningsenlig och i och med det handlingskraftig. Jag hatar ihjäl mig på saker som inte blir av. När jag säger att jag ska fixa en sak så gör jag det.

Jag skjuter inte upp , utan vill helst göra saken på plats. Jag håller det jag lovar. Jag mår dåligt ifall jag misslyckas fullfölja saker. Ärligheten gör att man är väldigt sann sina ord och vi (slaver) har lag att följa det vi sagt. Det är ett slags hederskodex liksom.

Saker som " Vi hör av oss" eller " Ja vi återkommer till detta vid ett senare tillfälle" eller " Kanske nästa period" får mig att bli förbannad. Och det är inte lite utan helt vansinnigt. Helvetets portar och alla jordens synder uppenbarar sig.

Och detta leder till en annan sak polacker/serber och övriga slaver är helt handikappade på. Vårat temprament.
Att göra en svensk förbannad är en sak medans göra random slav förbannad är två heeeeelt skilda kategorier.
Svensken dämpar sig och sansar sig tillslut.
Medans en slav. Åh nej ska jag ens berätta? När jag är förbannad då får man ta det på en helt annan nivå. Då är det ondska, död , svärta , helvete. Brinnande himmel , asteorider som faller och körmusik.  (inte den katolska skiten utan lyssna på One winged angel)

Ni fattar.

Men en sak som jag spontant måste säga och ge pris för är att vi är så familjära.
Slaver har tyvärr mina svenska vänner mer fokus på familjen och att hålla banden med familjen solida.
Vi bryr oss mer , ställer upp och är hjälpsamma. Man kan lita på familjen i större utsträckning än vad svenskar gör. Inget illa menat men svenskar menar säkert väl men det blir forcerat och fel och pinsamt att umgås.

Att träffas med släkten ska inte vara krystat utan naturligt.



Sedan andra sidor jag kan tänka mig är att jag värdesätter min religion i en högre grad.
Våra liv kretsar kring religionen. Vi ser inte helger som dagar att vila oss på utan vi ser dom seriösare.
Vi tar hem präster och vi firar traditionsenligt och med djup vördnad. Även högtiderna anses mycket familjära.
Vi knyter på det sättet även band med familjen och vänner genom dop , bröllop och begravningar.



Apropå begravningar så är döden inte tabu eller någon onormal företeelse utan naturligt och vackert och fridfullt.
Vi är inte rädda utan ser det som ett sista steg i livet. Medans svenskar är skraja och vill uppleva så mycket så möjligt och hinna be alla om ursäkt och göra rätt i livet. Bra tanke men egoistisk. Vi är inga helgon och vi vill inte heller bli helgon.

Vi tar dagen som det kommer och gör vårat bästa och det räcker. Vi är fyllda med skavanker och brister och det gör oss mänskliga. Vi saknar alla former av överprestationer för att bli ansedda som några duktiga och välgörande medborgare. Vi krystar inte. Vi är inte pretto i samma utsträckning.

Jag vet låter kanske fördomsfullt med det är ungefär den bilden jag har av mig själv och oss slaver även om det inte gäller alla.

Tre saker som slutkläm är att vi slaver är att vi ofta tar livet med en klackspark och vi älskar mat och gott sällskap och vi inte är rädda att göra bort oss.

Vi polacker/ serber och andra slaver är människor som vågar vara just människor. Och det är just den sidan som är bäst med oss till både andras fördel och nackdel.

(var tvungen att bifoga denna fina bild )



Han serb och hon polsk båda modeller snacka vilka perfekta ungar liksom haha!

Livet tar jämt nya vändningar. Kommer berätta senare vad som kommer att hända.

Måste skriva av mig lite just nu.

Hela tiden händer det grejer i mitt liv.
Personer kommer och personer går.
Snart kommer jag befinna i ett helt nytt skede i mitt liv.
Jag kommer ha en bättre tillvaro.
Men den kommer ge mig nya utmaningar.
Jag kommer att lära mig mycket.
Men också glömma gammalt.
Jag kommer befinna mig på helt annat plan.
Jag hoppas bara att allt kommer gå bra nu.

Även om jag genomlevt mycket är det much more to come.

Ett kapitel går sakta mot sitt slut och snart mycket snart börjar ett nytt.

Presic som Lady Dahmer slash Natashja som har fint hår på knoppen och gömt i armhålan och på benen.

Så har även jag det.



Mitt vackra rosabeigea och underbara ben!



Min fluffiga och luddiga armhåla men oh so fabulous!

Hann jag berätta att jag gick runt på Blå Lagunen på Island med helt håriga ben och armhålor.

Hårigt är inte bara fashion det är en livsstil.



Fråga hunden liksom ?????????????