Nu kommer äntligen barnboken jag längtat efter om liten tjej som har en polsk mamma och serbisk pappa !

Jag som polackserb jublar! Detta är underbart! Vi polackserber är få! Men vi har fått en representant i barnboksform! Natashan!



Köp boken nu! Helt fantastiskt! Mnogo hvala i duzo podziekowania Gryf förlag!

Här är Isbn nummret! 9789174372793

Igår så var jag och Aleks på Slava hos hos hans faster Milica. Det åts och det dracks och vi hade det trevligt.
De bor en bit bort från oss så hans andra faster och hennes son hämtade oss med bilen.
Iallafall när vi skulle åka hem så var det rätt sent. Det var mörkt och lite dimmigt. Vädret här på Balkan är magiskt. Iallafall stämmningsfullt.
Så åkte vi förbi en busshållplats och där stod ett par och kysstes i mörkret och dimman. Gud det såg så mysigt ut. Bara de två och ingen annan.

Det fick mig att tänka att det är inte så mycket fysisk närhet här i Serbien. Vi har bara den tradionella kindpussen som man pussar tre gånger. Och ibland en kram.
Men här pratar man inte om fysisk kärlek. Det är liksom lite pinsamt och tabu. Jag vet faktiskt inte varför men ändå fattar varför det är så.
Man liksom vet hur folk känner för varandra här. Det är raka puckar. Givetvis tycker jag annars att höra en annan person snacka om sex känns osmakligt men det här att kunna ge varandra en puss och en lång kram eller bara stirra varandra i ögonen det saknas.

Jag vet inte men jag tycker det borde finnas mer sådant här. Att man öppet kan visa hur mycket man älskar varandra. More Love to the people!

Kärlek är fint och känslor är fina.

Ren spontan tanke är att alla människor är nog ganska självgoda egoister. Och ja man hatar att avslöja sina brister och dåliga sidor. Men det ska man.

Men jag har sett att det finns två typer av egoister.

Nämligen de människorna som som kan skämta med sin egen självgodhet och göra den till humor och kan kritisera sin egen egenkärlek. De ger man sympati för.

Men sedan finns det de som har sitt huvud så långt upptryckt i sitt eget anus att de aldrig kommer erkänna minsta fel och fortsätta leva och tro de är allvetande och bäst och vackrast. Det är de som kommer sluta upp som tjuriga ilskna ensamma tanter med en katt som heter Hubert.

Tänk på det nästa gång.

Självgod? Jag?

Jag är född 1988 och min mammas brorsdotter är född 1981. Alltså min kusin är sju år äldre än mig eller egentligen 6, 5 år om man ska vara precis.
För att illustrera ålderskillnaden bättre så lyssnade hon på band som Oasis och The New Kids on The Block och massa indierock typ Nirvana och liknande medan jag tittade på tecknade smurfarna och bumbibjörnarna.

Allt som hon växte ifrån tshirt och skor och leksaker och även kasettband ärvde jag flitigt.
Till den nivån att jag fick saker som mina jämåriga reagerade på. Ingen lyssnar på Blur och Pearl Jam Anna? Du är fan helt ute.
Man lyssnar på Nsync och Christina Aguilera och Eminem nu!

Jag skämdes. Jag fattade inte att det var faktiskt inte okej att gå runt i The New Kids on the Block tröja på skolgården. Jag kännde mig fattig.

Det är som att jag skulle rådigga till Dr Alban och tycka att Leila K är hur hippt och shysst musik som helst idag 2011.

Men det handlar inte om vilken skild musiksmak vi hade jag och min kusin. Utan att alltid veta nu kommer min mammas bror med fru och dotter och i bagaget har det mamma önskat nämligen ärvda kläder.

Mamma tog tacksamt emot kläderna och tyckte det toppen gratis kläder som Anna kunde ha och jag slipper betala. Typiskt min snåla och ack så narcissistiska mamma.
Det var faktiskt absurda kvantiteter på hur mycket jag ärvde. Allt det var verkligen allt. Min mamma hatade att slösa pengar på mig det fick vara Hms rea eller kläder på olika outlet/loppis som gällde. Trots att mamma min tjänade mycket bra och slösade åtskilligt på sig själv.

Jag undrar samtidigt som jag försöker ignorera den växande klumpen i halsen hur mycket hennes skor och väskor och alla smycken hon har kan kostat. Mamma min har alltid målade naglar och klipper sig på flashiga salonger.

Det som också är "roligt" att varje plagg som var mitt och gick sönder tog fram symaskinen och började lappa ihop medan hon i smyg hade sina shoppingkassar på rummet.

Fast vet ni vad som får mig att må ännu sämre är att mamma varje gång vi skulle åka till Polen så tog hon med sig mina redan ärvda kläder och gav bort de till kompisar till familjen. Speciellt tacksamma blev en familjs föräldrar som bor granne med min mormor.
De skickade sedan vidare kläderna till sina barnbarn som bor i östra Polen i väldigt fattiga och enkla förhållanden. Som tack fick mamma burkar med honung för familjen var bioodlare om jag inte minns fel.

Jag blir både arg och förtvivlad för jag vill inte att någon ska gå samma jävla The New Kids on The Block tshirt som jag gick. Men det som gör mig ännu mer arg är att mamma hade råd att både köpa mig en helt ny garderob och en garderob åt de 6 barnbarnen 100 gånger om men inte ville.

Och att känslan alltid ska förbli att jag är det näst bästa för henne. Att alltid nöja sig med resterna efter henne och andra.

Jag mår fan dåligt av att folk kan vara så upptagna av sig själva att de inte tänka hur deras beteende förgiftar barns uppväxt.





Denna bild föreställer då jag fick min kusins skalliga barbie.  Istället för att få ny på min sjuårsdag så fick jag nöja mig med en redan avklippt docka. Fett nice morsan! Vilket klipp;)



Även detta ärvda kläder. Dock ej marsvinet.



Gissa om inte julklapparna innehöll just ärvda kläder.







Även alla mina my little ponies var ärvda.

Just nu trillade en reklam vad för typ av böcker jag ska köpa till min pappa för fars dag.

Så länge jag levt så har min farsa bäst gjort sig påmind med att aldrig funnits där. Jag är en såkallad lost daughter. En dotter vars pappa stuckit innan jag hann öppna ögonen för första gången.

Livet mitt har präglats att avundsjukt och längtande se hur andra tjejer har pappor som älskar de och ger de presenter och hjälper till med läxor osv.

Att fira fars dag för mig är katastrofalt. Har ju ingen att fira. Kan inte riktigt begripa varför sådana helger finns. Inte för att jag tror att alla har givande, äkta och stärkande känslor till sina föräldrar. Jag tycker man ska slopa mors/fars dag för gott. Vad tjänar de till?

Det blir bara en dag fylld med ångest och bultande längtan i mitt bröst.

Jag undrar ibland vad betyder egentligen en relation med en vän eller eventuell partner eller familjemedlem för mig själv.

Är det viktigt för mig att vara omgiven av 600 människor dagligen för att känna mig uppskattad?
Behöver vi varandra? Jag tror det. Människan behöver människor.

Ensamhet är inte skamligt och det är inte beroende heller. Kom ihåg det!

Jag tycker för det mesta att människor är opålitliga och egoistiska svin. Jag trivs inte i en värld där alla trampar över alla bara få att kunna komma framåt. Mentaliteten " tänk på dig själv " och " mind your own business " känns så kalla och fientliga. Eller de skapar fientlighet och de skapar elitism och klyftor. Men samtidigt så kan jag ju inte heller vara skyldig alla medmänniskor hjälp, pengar eller min tid. Det är förvånansvärt lätt att låta samvetet ta över i alla fall för mig personligen.

Jag har kört det spåret innan. Man blir helt slutkörd. Man blir alldeles för upptagen att vara en slags stöttepelare åt andra och glömmer bort sitt eget liv.

Att hitta en slags mellanting är svårt. För en riktig relation är ju både att ge och ta. Jag vet ju att jag kan inte bara ge och inte ta något tillbaka. Och tvärtom jag skulle må skit av att veta att jag inte kunnat ge något tillbaka.

Jag har faktiskt haft båda relationer i mitt liv. Både innebar en smärta och skam.

Att behandla människor rättvist är ju alltid målet. Oavsett vilken förpackning de kommer i så vill man ju att alla ska känna sig betydelsefulla och omtyckta. Man kan inte ställa krav på en annan och stötta en annan.
Favorisering syns ju alltid.

Som sagt alla relationer känns på något sätt orättvisa. Många måste kämpa för att få vänskap, kärlek och respekt andra ingenting.

Att kunna besvara frågan är egentligen omöjlig för det är så relativt. Människor dör och familjer splittras och vänner kommer och går. Man skiljer sig och gifter sig på nytt. Vissa människor går helt obemärkta medan andra får uppmärksamhet direkt var de än får. Man får nytt jobb eller slutar på det andra.

Överallt i detta så märker jag en sak. Man vill tillhöra. Finnas. Synas. Vara med. Delta i en gemenskap. Känna till hemligheter olika små regler som bara en liten grupp känner till. Vara utvald och känna sig viktig.

Allt är egentligen bara en jakt efter att kunna få bekräftelse att man finns och blir hörd och älskad för att man är den man är. Oavsett om det råkar vara 10 år eller 5 månader eller 45 år eller en dag.

Allt är relativt kanske därför det heter relation?

Bilder på mer eller mindre kända ansikten. Ena bilden föreställer när de är vackra och uppiffade och glamourösa.
Andra är tagna när de går ut och handlar på snabbköpet eller hemma i deras privata vardagsrum.

Vi som kollar på de här typen av kort tycker att det är skitroligt och även jäklans tillfredställande. Aha Jennifer Lopez eller Barbara Streisand är inte så vackra och perfekta när de gått upp klockan 6 för att koka kaffet trots allt!



Kolla bara på ena bilden är Jennifer naturlig och ser ganska morgontrött medan den andra så är hon pigg och jättesöt på. Haha hon måste ha minst 10 stylister som fixar henne tänker tjejerna. Vi hånar henne och tycker det är skoj att favoritsångerskan har samma skavanker som vi. Hon har rynkor och är svullen och kanske har generande hårväxt.

Men sedan frågar jag mig själv blir jag automatiskt en bättre människa och blir mina egna fel som att jag har mensfinnar eller tjejmustach ( jo skiten dyker upp sådär en månad efter en vaxning ) utsuddade? Självfallet nej!

Absolut inte. Jag blir inte snyggare bara för att Katy Perry ser ut som ett 100 årigt lik när hon vilar sig efter maten hemma. Jag blir inte smartare heller.

Därför undrar jag varför tror tidningarna att jag får bättre självkänsla när t.ex. Britney Spears har fel storlek på blusen och när Mariah Carey har orakade ben? Det känns väldigt kontraproduktivt.

Jag vågar ju t.o.m. påstår att jag mår inte psykiskt bättre av att kändisarna är s.k. fula. För när tidningen är slängd och jag blir upptagen av andra sysslor så kommer jag ju ändå må likadant. Min självkänsla stiger inte för att jag får håna en annans utseende.

Jag skrev förut om hur nedrans fult det är vilja vara ifrån sina barn. Jag pratar förstås om tanken inte verkligheten.
Det går ju inte att tillbringa tiden med dem 24/7 . Alla behöver ju lite privatliv.

Det jag hänger mig upp på är själva tanken. Att man kan tycka och anse att det är skönt att vara ifrån sina barn.

Det är så kärlekslöst. Egoistiskt. Oempatiskt. Jag helt enkelt fult.

Det finns förstås många tabubelagda känslor. Vissa är förstås bra och borde sägas öppet. Vissa borde man skämmas rejält över.

Tabubelagda känslor som är bra.

Att man efter sisådär 20 års åldern kan faktiskt säga öppet till sina vänner eller familj om egenskaper man tycker mindre bra om.
T.ex. Jag gillar dig asmycket men ditt smaskande vid matbordet går mig allvarligt mycket på nerverna.
Eller! Du är jättefin som person men jag är faktisk inte ett dugg intresserad av att lyssna på hur duktig du är på italienska.
Eller om man är lite extra modig , typ säga ifrån till vissa personer. Jag vill inte träffa dig och det beror på att att varje gång vi träffas så blir det bråk eller negativa känslor. Det ger liksom vare sig dig eller mig något att fortsätta träffas och dalta.

Liksom vara lite mer straight to the point med sin omgivning.

Men en känsla som jag tycker är så jävla in i norden fel på alla sätt. Det går inte att försvara någonstans.

Det är när man skäms för sina barn!

Okej jag kan på något håll fatta känslan lite vagt att man i vissa fall vill vara ifred någon timme från sitt barn men aldrig någonsin förstå att man kan skämmas för ett!




Vill mina barn vara alternativa ?

Så är de mina allra mest kära gäster!

Jag tycker det är superduperviktigt att de får uttrycka sig själva och få vara dem dem är ! Jag kommer bara vara glad för deras skull! Kanske även köpa lite häftiga kläder med dem!
Ifall de inte kommer tycka att det är jag som är pinsam morsa typ =) !

Jag kommer stötta de oavsett!

Jag har alltid varit allergisk mot människor som värnar för mycket om sin integritet. Från att vara mystiska och intressanta så blir dem bara jobbiga att umgås med.

De säger ofta att saker är privat. Eller att dem helt inte vill kommentera vissa saker eller frågor. Det liksom inskränker på deras integritet. De blir jättetråkiga att ha som vänner.

Men en sak har sådana "privata" människor rätt om och det är om sitt äktenskap.

Äktenskapsproblem och känslor man har för sina barn och hur man uppfostrar dem är ju faktiskt i allra högsta grad privat.



Alla som har internet och tvapparater hemma vet vem Charlie Sheen är. Inte för jag tycker att hans image är speciellt shysst men varför ska han och sina två exfruar berätta om deras äktenskap in public?



Att han misslyckas på tjejfronten är ju inte speciellt kul. Men måste fruarna och han berätta det? Kan ha inte ta hand om sig själv ifred?

Jag tycker det är extremt tråkigt för Charlie Sheens del. Killen kanske inte är ett helgon men förtjänar han att bli bespottad av allmänheten för det? För något som egentligen är hans privatsak?

Hur han behandlar sin fru och sina barn är ju bara upp till honom! Tänk ifall folk stormade in i ditt vardagsrum och frågar dig , Har ni ett aktivt sexliv ? Varför bråkar ni alltid på kvällen ? Hatar ni varandras familjer ? Varför umgås ni med dem där vännerna ? Varför behandlar ni era barn på det där sättet?

Ibland lider jag faktiskt med en människa som jag inte känner. Charlie och alla andra kändisar! Jag tänker på er!

Hej , Idag har varit en alldeles underbar dag fast ändå inte.

Jag har inte sovit normalt på grund av det där jävla trycket i luften. Är det fler som ligger som svettiga flodhästar och flåsar sådär klockan 3 på morgonen pga dålig luft / tryck?

Hör av er ! Så jag kan få nått tips. Lägga huvudet i en hink med is ? Eller skaffa respirator?

Kvällen i sig består idag av massa trevligheter.

Kvällens Meny består av!

Sushi!!!!









Lite rumpstek på begäran! ;)



Svullfest för mig Hennes Majestät Klumpinnan.

Och nu en sevärdhet runt knutarna i det Baba Jagska hushållet! En SKUMBANAN på golvet!!!!
Nej jag uträttar inte mina behov på golvet.




och en Fet jävla kanin med julljusstake! ( den ger behagligt ljus när det skymmer )





Han påminner om den stackars ensamma Skumbananen. Min älskade lilla råtta!

Jag kollade nyss på Hemlös , det är ett program på den så nyttiga och vettiga kanalen Ur! ( Jag älskar Ur!!! )

Där så såg jag personer som ja du gissade helt rätt är hemlösa.

Blev genast lite ödmjuk och tänkte , fan jag har det så bra här med min tjocka sambo och min Eldoradomat.

Och så mitt i programmet så säger min älskade knubbsäl såhär!

Titta Anna, se dessa människor , alla dom har släktningar och ingen tar dom till sig.

Och fy fan vad rätt han hade! Gud så rätt. Ingen bryr sig. För släktningar har dom.
Dom är bara för jävla egocentriska.
Klart man ska hjälpa till!!

Vem sjutton vill att ens bror eller systerdotter eller mamma är hemlös? Shame on you!

För mig är det viktigt att visa dom jag älskar och bryr mig om att verkligen gör det. Att bekräfta en annan och ge sin tid för en person är bland det finaste man kan göra för en människa.

Att inte förblindas av sin egen självgodhet och glömma bort sina kompisar och familj.

Känslor och att kunna ge är otroligt viktigt för mig då jag älskar att rå om mina nära och kära.
Ska därför ge mina bästa 5 tips på att visa uppskattning och kärlek eller vänskap.

1. Eftersom jag älskar att köpa presenter, föredrar att ge än att få. Även om det är kul att själv bli bortskämd.

Älskar att tänka ut personliga små belöningar. Ju personligare dessto bättre.



2. Hjälpa vänner med olika tjänster typ att flytta eller rasta hunden samt att hjälpa med studier eller att stötta dom i svåra situationer. Att göra små men fina gester då och då. Det räcker långt och det är gratis.
Att hjälpa med loppis eller köa åt en vän efter vissa åtråvärda koncertbiljetter är oväntade lyckopiller i vardagen.

3. Planera ut olika upplevelser som picknick eller ännu galnare grejer som tälta på balkongen eller dra en spontan hemmafest med udda teman som t.ex japanskt eller grekiskt eller zombie eller rock eller rave som tema.
Gå och simma eller minigolfa eller paddla istället för bio och utegång. Eller köpa 10 olika glassar för glassprovning eller ha en drinktävling.

4. Säga saker som att personen är bra på och ge mycket förstås ärligt beröm och alltid säga snälla saker bara för att göra personen glad. Eller skämta och säga jag älskar att se dig le, du är så gullig då. Säg uppriktigt hur mycket du gillar personen och varför.

5. Hjälpa till med allt möjligt. Köp mjölk och toapapper när personen inte orkar att gå. Hjälp till med bakning eller plantering. Diska eller byt efter husdjuren även om personen inte ber om det. Att avlasta kan få även den mest självständige människan glad och belåten. Liksom tack för att du gjorde mig en tjänst utan att jag bad. Detta gäller i synnerhet föräldrar eller sambos , gifta.

Massor av kramar Anna eller Baba Jaga förstås!
Puss !