Jag har nyligen sett Bernard och Bianca i Australien.
Filmen får en svag trea. I Bernard och Bianca i Australien så får vi följa de på deras äventyr för att hjälpa en pojke från en australisk troféjägare. Givetvis en olaglig sådan. En troféjägare som är ond och elak. Han vill ha en sällsynt örn och pojken motsätter sig detta och vill att örnen är fri.
Han blir tillfångatagen av troféjägaren och troféjägarens ödla Johanna.
På den vägen kontaktas Bernard och Bianca för att rädda pojken och den sällsynta örnen till frihet.
Egentligen är handlingen ganska shysst. Och mössen är söta och allt. Även om själva filmen som sådan inte håller måttet fullt ut. Förutsägbar så in i norden. Och de flesta karaktärerna är irriterande i långa loppet.
Ladda ner eller hyr skiten. Ifall intresse finns.
Fast en grej som jag såg, som jag inte såg när jag kollade på filmen 15 år sedan var det att Bianca hela tiden blir uppraggad av en annan mus ( som ser ut som mus blandad med känguru ) Jake.
Jake raggar hela jävla tiden på Bianca och det framför ögonen på Bernard. Seriöst vad visar det för något? Att det är okej att ragga på andras partners? Och att vi tjejer får finna oss i det?
Att det är lite charmigt att bli uppraggad? Män har rätt att ragga på mig oavsett om jag är singel eller gift?
Den här filmen är så jävla ute och cycklar när det gäller jämställdhet och vad som är lämpligt för barn.
Jag blir ju rent ut sagt vansinnig.
Den visar också en annan sida att killar måste vara tuffa för att få tjejers uppskattande. Den blyge Bernard får ju kämpa mot rivalen alfahannen Jake. Bianca är dessutom en bimbo och låter sig själv uppvaktas av Jake även detta framför Bernard. Biancas spinoff kanske blir hur hon blir tillsammans med en rik gammal råtta som redan har två andra blonda vackra mösstjejer ?
Helt sjukt. Fan Disney! Hur tänkte ni! Berätta!
Jag tycker det givetvis positivt att man ibland skämtar om hudfärg. Titta jag brände mig så mycket på semesterresan i Cypern jag ser ut som en kräfta. Eller herregud jag är blek som ett lik ge mig ett solarium nu!
Men sedan kommer det att kalla afrikanskättade folkgrupper för chocklad eller ännu värre negerbollar är ju bara förkastligt. Jag kan ju själv tycka att chocklad är både gott och nyttigt men när man tänker på i ett vidare begrepp så är det inte positivt alls.
Det är att man fortfarande utgår i socialdarwinistiska andan att man måste bedömma en människa efter hudfärg.
Liksom jag är mörkblond och sade till en annan tjej jag gick i skolan med titta du exakt samma råttfärgat hår som jag! Precis samma nyans! Gud vilket liv det var i stugan. Hon tog åt sig av att jag tyckte att både mitt och hennes hår liknande färgen på råttpäls. Var ett redigt tjafs. Råtta får man inte va men ens hy ska vara chocklad?
Är man riktig elak så kan man ju säga att svarta människors hud liknar bajs ( och hur omysigt det är hjärtat på alla mörkhyade vågar jag inte ens tänka på ) men det är inte det jag vill komma till.
Jag begriper mig inte på att folk måste göra skillnad. Huden är ju bara ett lager. Vi har ju samma vitala organ men viktigast samma värde och människor ska inte behöva bli trakkade pga hudfärg. Ja menar hur kul är det i långa loppet att bli jämförd för något man inte kan göra åt ?
Du är den och jag är den eller vi är så och ni är så mentaliteten borde rest in peace.
Håller jag lågprismåttet i Serbien också? handlar jag det billigaste man kan hitta?
Protesten är solid mina pluffsiga bloggläsare!
Här Serbiens egna eldorado!
De heter premia , det ni ser är äppelsaft , läsken Bitter Lemon och bredbar ost och jordgubbsylt och Pennepasta.
Mer pixs här då !
Finns även K plus de är Ideas egna lågbudget märke detta på bilden är äppelcider vinäger skitbra bantargrej drar ihop magen innan måltid !
Protesten är solid mina pluffsiga bloggläsare!
Här Serbiens egna eldorado!
De heter premia , det ni ser är äppelsaft , läsken Bitter Lemon och bredbar ost och jordgubbsylt och Pennepasta.
Mer pixs här då !
Finns även K plus de är Ideas egna lågbudget märke detta på bilden är äppelcider vinäger skitbra bantargrej drar ihop magen innan måltid !
Tyvärr det både ett tecken på att man mår dåligt och viker hädan för grupptryck. Dock ska ni veta mina gulliga läsare att svaghet är aldrig fult. Det får inte vara fult för det beror på så många anledningar. Man kan inte skambelägga känslor som är baserade på en negativ uppfattning om sig själv.
Men det är dock jättetråkigt och ledsamt att folk ständigt hungrar efter att nå ett ideal och en helt annan självbild än den man har.
Big fail hör ni !
Folk saknar att tänka själva. Det spelar egentligen inte roll hur lång själva resan till att kunna förstå och acceptera sig själv bara att folk faktiskt tar sig i kragen och gör den.
Jag älskar att skriva om svaghet och misslyckande och allt som inte är perfekt för det klassas som "fula" känslor.
För "fula" känslor som svaghet och dåligt självförtroende och att man kanske känner att allt är kasst är är inte "fula" känslor. Det är mänskliga känslor.
Jag erkänner jag känner mig både värdelös och dålig ibland och jag tycker det är helt okej. Det är faktiskt helt fullständigt normalt att jag inte glänser av välmående och strålar lycka.
Det därför jag blir arg och besviken att folk hela tiden jagar efter något befängt ideal och inte stannar upp och säger.
Sakta i backarna grabbar! Nu skiter jag i detta! Jag pallar inte av mer. Jag vill inte och behöver inte orka.
Jag accepterar mig själv att jag är fantastiskt underbar person med perioder av massor av svaghet och låga prestationer. Jag är vare sig motiverad eller ens för den delen engagerad att följa i erat spår. Jag hoppar av bussen nu. Jag behöver inte leka något jag inte är. Jag duger stark som svag och jag trivs i att vara en alldeles mänsklig människa. Ha det fint! Vi hörs!
Du behöver inte väga 40 kg eller bry dig märkbart av dina resultat i skolan och du behöver inte vara en fånigt glad jävel eller svara i mobilen varje gång.
Släpp det där.
Jag lovar det först när du accepterat dig själv som folk kommer att acceptera dig.
Men det är dock jättetråkigt och ledsamt att folk ständigt hungrar efter att nå ett ideal och en helt annan självbild än den man har.
Big fail hör ni !
Folk saknar att tänka själva. Det spelar egentligen inte roll hur lång själva resan till att kunna förstå och acceptera sig själv bara att folk faktiskt tar sig i kragen och gör den.
Jag älskar att skriva om svaghet och misslyckande och allt som inte är perfekt för det klassas som "fula" känslor.
För "fula" känslor som svaghet och dåligt självförtroende och att man kanske känner att allt är kasst är är inte "fula" känslor. Det är mänskliga känslor.
Jag erkänner jag känner mig både värdelös och dålig ibland och jag tycker det är helt okej. Det är faktiskt helt fullständigt normalt att jag inte glänser av välmående och strålar lycka.
Det därför jag blir arg och besviken att folk hela tiden jagar efter något befängt ideal och inte stannar upp och säger.
Sakta i backarna grabbar! Nu skiter jag i detta! Jag pallar inte av mer. Jag vill inte och behöver inte orka.
Jag accepterar mig själv att jag är fantastiskt underbar person med perioder av massor av svaghet och låga prestationer. Jag är vare sig motiverad eller ens för den delen engagerad att följa i erat spår. Jag hoppar av bussen nu. Jag behöver inte leka något jag inte är. Jag duger stark som svag och jag trivs i att vara en alldeles mänsklig människa. Ha det fint! Vi hörs!
Du behöver inte väga 40 kg eller bry dig märkbart av dina resultat i skolan och du behöver inte vara en fånigt glad jävel eller svara i mobilen varje gång.
Släpp det där.
Jag lovar det först när du accepterat dig själv som folk kommer att acceptera dig.
Jag gick på soc. Och det kära vänner det är ett rent helvete på jorden. Du sitter där och skäms. Känner dig överflödig och bortkastad. Att ens tänka köplats i det här läget för hjälp det är bara glömma.
Du sitter där och och allvarligt pratar hur du mår och vad du gör på dagarna med en hamsterhjärna som frågar hur är läget?
Jag brukar tänka ja jag är under isen din patetiska imbecill. Jag svarar Jo det är väl sisådär och ler ett mycket krystat leende.
Sedan byter jag ämnet. Men eftersom detta är socialen och människorna saknar total framförhållning så är det mest en tävling i tysta leken börjar nu eller när jag kommer att flippa för de inte fattar det mest viktiga i samtalet ang. min egen självförsörjning.
Jag har sökt jobb och ringt och allt. Många jobb och alltid fått samma svar. Jag har använt alla kontakter jag har. Och jag har gått och sålt ut mig som den allra billigaste ludret ( valfitt U-land ) kan erbjuda.
Sedan går det inte mer. Deras logik har ju gjort det för länge sedan.
Ändå minns jag att de skickade mig till jobbtorg och så frågade idioten därborta kan jag få dina meriter? Vart du jobbat!
Jag sade jag jobbade 2002 på Ica och 2003 i en målaraffär och 2005 på äldreboende. Och annat som jag jobbat med för länge sedan. typ jobb för 8 år sedan när jag var tidningsbud för lokaltidningen. Jag skulle få pengar få en dator eller mobil eller utlandssemester lovade de. Fick 3000 kr för en månad. Wow vilket toppjobb.
Men då kläcker hon ut sig nu. Jag ska på på mina senaste meriter för de sista 2 åren. Jag sa jag har inte jobbat sedan skolan slutat , har inte lyckats få jobb men ändå blev mitt svar.
Hon sade att jag var tvungen att hitta meriter som inte finns.
Liksom hur fasen ska man få meriter när man går på soc och speciellt långvariga perioder? Och ännu värre när man ung? Hur tänker sig folk ? Varför är meriter och kontakter den enda vägen idag ?
Känns som värsta gudfadernfilmen.
Lägg av nu.
Är folk helt sjuka i huvudet ?
Ja just det du får 10000 kronor som ska räcka till allt. Även om hälften av pengarna ska gå till att söka jobb per telefon och att åka på intervjuer och busskort så att du kan springa hela dagarna med cv till jobb du aldrig får.
Jag och min sambo fick 10 k. Alltså 5000 kr var och det ska räcka för allt.
En sak jag alltid undrat över hur folk egentligen tänker. Varför vissa människor beter sig på ett sätt. Varför man både kan snacka skit om en vän och samtidigt hänga med henne/honom?
Det jag undrar mest är varför folk törstar efter att snacka skit om andra och vara allmänt jävliga mot sin omgivning men samtidigt bara vara älskade för det dem är?
Liksom både vilja njuta i andras elände men så desperat vilja ha lite medmänsklighet och värme?
Typ, Snälla tyck om mig och umgås med mig även om jag snackar skit om dig bakom ryggen på dig!
För en sak säker och given. Du säger att du aldrig skulle snacka dåligt om din bästa vännina/vän och att du tycker det är gräsligt och fult men du gör det ändå.
Regel aldrig undantaget är att de som snackar om andra med dig snackar skit om dig med andra.
Varför är det så?
Det jag undrar mest är varför folk törstar efter att snacka skit om andra och vara allmänt jävliga mot sin omgivning men samtidigt bara vara älskade för det dem är?
Liksom både vilja njuta i andras elände men så desperat vilja ha lite medmänsklighet och värme?
Typ, Snälla tyck om mig och umgås med mig även om jag snackar skit om dig bakom ryggen på dig!
För en sak säker och given. Du säger att du aldrig skulle snacka dåligt om din bästa vännina/vän och att du tycker det är gräsligt och fult men du gör det ändå.
Regel aldrig undantaget är att de som snackar om andra med dig snackar skit om dig med andra.
Varför är det så?
Jag har alltid hatat Zoon i grund och botten. Det är förjävligt. Jag är nästan värre än Greenpeace och Peta när det kommer till detta.
Klippen går ut på att man filmar ett plågat instängt djur som gör konstiga rörelser ( tolkas som värsta coola dansen ) och sedan lägger på techno , hip hop eller nån glad popsång och voila så är det genast kul.
Peka skratta tycka det är skitkul-människan som sitter där och har ingen aning om vad dessa djur faktiskt går igenom.
Djuren har tagits ur sitt naturliga tillstånd och blivit fängslade på en liten yta och tvingas stå ut med skrik och vimmel. Zoon är omvända mentalsjukhus som borde avskaffas.
Även den värsta soffpotatisen skulle ha lite sköna moves om man stängde in individen i sisådär 15 år med enda hobby att äta och sova.
Nu är jag faktiskt ledsen på riktigt!
Så här såg jag ut när jag var liten. Man kan ju misstänka mig för helsvensk! Blond hair and Blue eyes!
När jag blev lite äldre så började pappas " Balkangener" börja jobba och håret blev mörkare och ansiktet fick lite karaktär.
Här bröt jag benet.
Även min älskling hade lite guld i håret ( för att efterlikna den tradionellt uppmålade bilden av svenskheten )
Visst var han söööööt ?
Hör ni hur fördomsfull jag låter eller?
Absolut 100 % fördommar alltihop !
Jag blir asförbannad när jag hör två påståenden.
1. Jag ni serber ( polacker,ryssar, tjecker any slav osv. ) är så mörka, stora näsor.
Eller tvärtom.
2. När svenskar säger , jag ser ryss ut eller polack. Lite sådär malligt.
För att besvara påstående nummer ett!
Tycker ni att dessa fyra personer är mörka och stornästa?
Nej just det !
Det finns ju mörkare också typ.
Påstående 2.
Nu tänker jag vara jätteelak ( Förlåt mig men jag måste ) ! För all jävla rasism jag stått ut med så ska jag vara lite grov nu hehe.
Ni svenskar ser inte ett dugg ut som oss slaver. Haha. Vi är två helt olika raser. Och ja up in your face alla flashbacknazzar men vi är fan mycket mer arier än ni någonsin varit. Men åter till utseendet. Ni är fan blinda om ni tror er lika oss.
ja jag säger oss.
Really men ni är inte så jävla snygga som ni tror.
Detta är utseenden som vinner skönhetstävlingar. ( Tjejen är indiska )
Inte era sk. "Blonda svenska töser".
Efter år av era mobbning mot oss och år av att ni går runt och tror ni är snyggast , duktigast och perfektast på jorden så får ni fan ta och lägga ner. Ni är som kåta blodhundar när det kommer till eran blondhet och att " svenska kvinnor är så vackra ".
Ni börjar här som unga ( Inte ens här är det bra någonstans )
och slutar upp som
Det är faktiskt jävligt provocerande när ni tror att ni är så utseendemässigt överlägsna.
Sedan det första som utmärker att ni inte ser ut som slaver är hårfästet.
Sedan hakan.
Slavisk haka , rund och mjuk . fina linjer.
Svensk haka. Stor ,massiv och manlig.
3. Blicken. Trots att slaviska brudar inte har smink eller lite så ser man inte död ut. Eller tom.
4. Ni accepterar inte ett åldrande.
Dyra kläder och hårfärg och smink gör inte folk yngre. Det är ungdomen. Det värsta är ändå den korta frisyen och söndersolade jävla bröstkorgen. Samt sminklagret. Herregud så mycket smink och grejer man använder i Sverige är fan patetiskt.
Inte för att ni vill se ut som Kissie.
Men fan ni är inte långt ifrån.
När jag blev lite äldre så började pappas " Balkangener" börja jobba och håret blev mörkare och ansiktet fick lite karaktär.
Här bröt jag benet.
Även min älskling hade lite guld i håret ( för att efterlikna den tradionellt uppmålade bilden av svenskheten )
Visst var han söööööt ?
Hör ni hur fördomsfull jag låter eller?
Absolut 100 % fördommar alltihop !
Jag blir asförbannad när jag hör två påståenden.
1. Jag ni serber ( polacker,ryssar, tjecker any slav osv. ) är så mörka, stora näsor.
Eller tvärtom.
2. När svenskar säger , jag ser ryss ut eller polack. Lite sådär malligt.
För att besvara påstående nummer ett!
Tycker ni att dessa fyra personer är mörka och stornästa?
Nej just det !
Det finns ju mörkare också typ.
Påstående 2.
Nu tänker jag vara jätteelak ( Förlåt mig men jag måste ) ! För all jävla rasism jag stått ut med så ska jag vara lite grov nu hehe.
Ni svenskar ser inte ett dugg ut som oss slaver. Haha. Vi är två helt olika raser. Och ja up in your face alla flashbacknazzar men vi är fan mycket mer arier än ni någonsin varit. Men åter till utseendet. Ni är fan blinda om ni tror er lika oss.
ja jag säger oss.
Really men ni är inte så jävla snygga som ni tror.
Detta är utseenden som vinner skönhetstävlingar. ( Tjejen är indiska )
Inte era sk. "Blonda svenska töser".
Efter år av era mobbning mot oss och år av att ni går runt och tror ni är snyggast , duktigast och perfektast på jorden så får ni fan ta och lägga ner. Ni är som kåta blodhundar när det kommer till eran blondhet och att " svenska kvinnor är så vackra ".
Ni börjar här som unga ( Inte ens här är det bra någonstans )
och slutar upp som
Det är faktiskt jävligt provocerande när ni tror att ni är så utseendemässigt överlägsna.
Sedan det första som utmärker att ni inte ser ut som slaver är hårfästet.
Sedan hakan.
Slavisk haka , rund och mjuk . fina linjer.
Svensk haka. Stor ,massiv och manlig.
3. Blicken. Trots att slaviska brudar inte har smink eller lite så ser man inte död ut. Eller tom.
4. Ni accepterar inte ett åldrande.
Dyra kläder och hårfärg och smink gör inte folk yngre. Det är ungdomen. Det värsta är ändå den korta frisyen och söndersolade jävla bröstkorgen. Samt sminklagret. Herregud så mycket smink och grejer man använder i Sverige är fan patetiskt.
Inte för att ni vill se ut som Kissie.
Men fan ni är inte långt ifrån.
Jag ser tydligt mönstret i kommentarerna. Jag är givetvis glad och tacksam för dom kommentarer man får. Det roligt att man kan väcka lite diskussioner. Ni lär er av mig och jag lär av er. En slags symbios eller snarare jag delar med mig och ni gör detsamma.
Sharing is caring. Typ.
För jag ville ju både ha en blogg där jag skriva av mig på men även höra en annan bild av det jag skriver om.
I really try my best.
För att spinna vidare på förra inlägget om hemlösa så märker jag att det inte bara där egoismen lyser som starkast utan även när jag läser den här Barnfattigbloggen. Den på Aftonbladet.
Här!
http://blogg.aftonbladet.se/barnfattigbloggen
Jag läser denna och konstaterar igen att dessa söta spralliga barn skulle aldrig behöva genomlida det dom gör om man inte hjälpte till i vardagen. Speciellt släkt och vänner borde hjälpa till.
Att sticka till 200 kronor kan göra en skillnad som heter duga.
Och jag blir alldeles förbannad på hur människor tänker ibland.
Jag ser dagligen hur man sviker varandra. Man frågar inte ifall släktningen/vännen ( barnet ) vill hänga med till djurparken eller till nöjesfältet när man åker med sina egna barn.
Man bjuder inte hem dom för att dom ska inte se att man har det bättre och bli ledsna trots att man umgås varje dag.
Man låtsats inte om när den fattiga mamman/pappan berättar om sin situation utan nickar stumt på huvudet och säger " Livet är hårt " eller " Ja fy fan det är hemskt " eller den kanske svekfullaste " Ja jag ser att ni har det jobbigt " för att sedan skita i att hjälpa.
Och då tänker jag automatiskt på hur samhället är idag. Detta förbannade skrytsamhälle. Hela tiden ska man skryta på Facebook eller med vänner eller höra släkten ha gjort något superkul eller köpt dyra prylar.
Fan tänker inte folk vad det ger för resultat i längden? Vad det skapar? Hur det slår ut människor från gemenskapen?
All den här egoismen föder just tankar som " det är fult att vara fattig " eller " du kommer bli mobbad för att du inte har allt som alla andra har "
Och sedan det vidrigaste av vidriga. Att kalla någon annan för avundsjuk. Det är det farligaste man kan göra.
Särskilt när det kommer till fattigdom.
Att kalla en fattig för avundsjuk för att den beklagar sig lite över andras bättre tillvaro.
Dels så är det så förbannat oempatiskt men också så är det dubbelbestraffning. Inte nog med att man påpekar den andres ekonomiska bristfällighet så lär man dom skämmas för den samt som man skambelägger att överhuvudtaget få yttra sig om andras situation/ handlingar.
Avundsjuka är när man aktivt förstör för andra inte någon påhittad jävla känsla. Där blir det ännu läskigare när man ska inplantera andras tankar till sitt eget känsloliv. Snacka om att skaffa en moralisk scizophreni.
Det är ju typ som att avundsjuka är en slags diagnos som ångest eller depression. Där hör ni hur galet det är att blanda ett yttre tillstånd ( som i bästa fall kan ändras ) med en verklig psykisk störning.
Jag menar väl. Det hoppas jag ni förstår för är det något jag i slutändan vill är att folk ska sluta se varandra som konkurrenter utan hjälpa varandra. Och fatta att det finns något större än dom själva , typ det finns ju fan en hel värld där ute med människor.
För världen idag blir aldrig normal om man fortsätter i samma spår. Att styras av sin egoism. Och fortsätta bygga detta skrytsamhälle. Eller försvara det för att få något själv ut av det. Som att man själv kan ursäkta sitt skrytande bara för andra gör det.
Det är sånt så får mig att tänka är det hit ni ville komma?
Ärligt och öppet?
Sharing is caring. Typ.
För jag ville ju både ha en blogg där jag skriva av mig på men även höra en annan bild av det jag skriver om.
I really try my best.
För att spinna vidare på förra inlägget om hemlösa så märker jag att det inte bara där egoismen lyser som starkast utan även när jag läser den här Barnfattigbloggen. Den på Aftonbladet.
Här!
http://blogg.aftonbladet.se/barnfattigbloggen
Jag läser denna och konstaterar igen att dessa söta spralliga barn skulle aldrig behöva genomlida det dom gör om man inte hjälpte till i vardagen. Speciellt släkt och vänner borde hjälpa till.
Att sticka till 200 kronor kan göra en skillnad som heter duga.
Och jag blir alldeles förbannad på hur människor tänker ibland.
Jag ser dagligen hur man sviker varandra. Man frågar inte ifall släktningen/vännen ( barnet ) vill hänga med till djurparken eller till nöjesfältet när man åker med sina egna barn.
Man bjuder inte hem dom för att dom ska inte se att man har det bättre och bli ledsna trots att man umgås varje dag.
Man låtsats inte om när den fattiga mamman/pappan berättar om sin situation utan nickar stumt på huvudet och säger " Livet är hårt " eller " Ja fy fan det är hemskt " eller den kanske svekfullaste " Ja jag ser att ni har det jobbigt " för att sedan skita i att hjälpa.
Och då tänker jag automatiskt på hur samhället är idag. Detta förbannade skrytsamhälle. Hela tiden ska man skryta på Facebook eller med vänner eller höra släkten ha gjort något superkul eller köpt dyra prylar.
Fan tänker inte folk vad det ger för resultat i längden? Vad det skapar? Hur det slår ut människor från gemenskapen?
All den här egoismen föder just tankar som " det är fult att vara fattig " eller " du kommer bli mobbad för att du inte har allt som alla andra har "
Och sedan det vidrigaste av vidriga. Att kalla någon annan för avundsjuk. Det är det farligaste man kan göra.
Särskilt när det kommer till fattigdom.
Att kalla en fattig för avundsjuk för att den beklagar sig lite över andras bättre tillvaro.
Dels så är det så förbannat oempatiskt men också så är det dubbelbestraffning. Inte nog med att man påpekar den andres ekonomiska bristfällighet så lär man dom skämmas för den samt som man skambelägger att överhuvudtaget få yttra sig om andras situation/ handlingar.
Avundsjuka är när man aktivt förstör för andra inte någon påhittad jävla känsla. Där blir det ännu läskigare när man ska inplantera andras tankar till sitt eget känsloliv. Snacka om att skaffa en moralisk scizophreni.
Det är ju typ som att avundsjuka är en slags diagnos som ångest eller depression. Där hör ni hur galet det är att blanda ett yttre tillstånd ( som i bästa fall kan ändras ) med en verklig psykisk störning.
Jag menar väl. Det hoppas jag ni förstår för är det något jag i slutändan vill är att folk ska sluta se varandra som konkurrenter utan hjälpa varandra. Och fatta att det finns något större än dom själva , typ det finns ju fan en hel värld där ute med människor.
För världen idag blir aldrig normal om man fortsätter i samma spår. Att styras av sin egoism. Och fortsätta bygga detta skrytsamhälle. Eller försvara det för att få något själv ut av det. Som att man själv kan ursäkta sitt skrytande bara för andra gör det.
Det är sånt så får mig att tänka är det hit ni ville komma?
Ärligt och öppet?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11319888.ab
Här står det klart och tydligt att Sverige gett 8 tusen miljarder i bistånd under 40 år till Afrika.
Ändå har Afrika inte lyckats resa sig på fötter.
Under Biafrakriget såg det ut så här.
Nu ser det ut såhär
Samma land fast 40 år senare.
Ett annat afrikanskt land också 40 år senare
Det finns fattigdom överrallt.
Men seriöst , varför ska jag eller barnen i skolan få höra tänk på de stackars barnen i Afrika ?
När deras föräldrar skiter i hur det går för dem ?
Sedan så tänker jag inte ta skulden för hur det går får dem , Tyvärr.
Det var vare sig Polen eller Serbien som kolonialiserade i Afrika så kom inte och lägg det på mig.
Kan låta hjärtlöst men jag ger hellre pengar till Pandor och andra utrotningshotade djur eller lägger pengar på cancerforskning.
Tittade på Uppdrag granskning och fick veta vissa intressanta saker men även bekräftelse på information jag redan visste om. Av detta skäl skriver jag om denna bottenstation Fas 3.
Genomsnittligt befinner sig en arbetslös individ i arbetslösheten i 8 år innan den får jobb eller någon form av utbildning.
Åtta år.
Det är en hiskeligt lång tid.
Från att bli utkickad från ett arbete till man får ett nytt jobb är en väldigt oviss period.
Vissa har turen att få en anställning snabbt.
Andra inte.
Mycket beror ju också på en själv.
Vem man är. Vad man har för utbildning eller jobbat med innan. Att man har erfarenhet är också en viktig beståndsdel när man söker jobb. Den tror jag är viktigaste delen som arbetsgivare tittar på.
En som kommer precis efter erfarenhet är ju personligheten. Ifall man är öppen, social, positiv alternativt självgående som man kallar det.
Genom att utveckla olika arbetsmarknadspolitiska program så har den borgerliga regeringen kommit fram med dessa faser.
Fas 1 och Fas 2 och Fas 3.
Själv befinner jag mig i Fas 1. Men borde komma in på Fas 2 i slutet av 2011.
Jag tänker inte skriva om min egen situation då den redan påvisar extremt låga och undermåliga chanser till att jag ska få ett jobb.
Redan jag på Fas 1 upplever som ett slöseri på både min och jobbcoachens tid. Jag kommer mest dit och redovisar mina jobb som jag sökt och resultatet av denna sökning. Ifall dom hört av sig eller inte.
Känns som jag lämnar in en uppsats för rättning till min lärare.
Fas 2 kommer vara en utslussning till olika praktikplatser och annat "gratisjobb".
Fas 3 är en sk. meningsfull sysselsättning. Att man gör allt bara för att inte sitta och hänga med händerna och förbli rastlös. Jobben går ut på att inreda lokaler eller pyssla med någon "arbetsrelaterad" hobby.
Vitsen är att det ska se ut som att du jobbar men att det du gör är egentligen att döda tid under många oftast förnedrande former.
Fast sedan så har vi den andra sidan av myntet.
Dom människor som tar och utför samma sysslor fast utan vettig anställning.
Undersökningar tyder på att 47 % av alla som ingår i Fas 3 programmet utför exakt samma ordinarie sysslor som en verklig anställd.
Alltså folk gör samma sysslor men för en lägre ersättning. Du får endast 65 % av lönen du hade innan. Och det finns restriktioner över hur mycket du kan tjäna. På sin höjd får du 15000 avrundat.
Men det klart folk sliter ut sig för en mycket lägre och bristande ersättning.
Jag själv har svårt att fatta att ifall jag städar eller målar om väggar eller diskar eller bakar bröd eller vad man kan tänkas göra ska få mindre pengar än en riktig anställd.
Att så många blivit arbetslösa idag beror mest på den ekonomiska krisen och att många fabriker flyttat utomlands.
Där arbetskraften kostar mindre och villkoren är sämre. Sedan har ju även jobben idag tagits av arbetskraftsinvandring men det pratar ingen öppet om. Självfallet så lönedumpar man och anställer dessa med olika konstiga avtalsregler för den delen med.
Det finns tusen skäl till att folk blir utan jobb.
Antingen är man för underkvalificerad eller överkvalificerad eller så är man inte produktiv nog eller vad sjutton folk tänker. Det är bara att låta fantasin skena.
Det värsta med Fas 3 är att när du är aktiv i programmet så finns det ingen möjlighet att få en äkta anställning, eller praktik som leder till jobb eller utbildning.
Du fastnar då i ett hamsterhjul av olika menlösa "hittapåjobb" eller att slita ut sig för mindre pengar.
Jag kan inte fatta på vilka grunder tror dom att detta ska leda till ett jobb? Vilket som helst?
Jobb på Ica eller Ikea eller att städa toaletter eller sopa golv i restauranger?
På vilket sätt knyter man kontakter med olika yrkesplatser om man viker kläder eller målar om möbler?
Detta låser in folk. Detta blir den sk. förvaringen. Eller avstjälpningsplatsen man kallar Fas 3 i folkmun.
Dom flesta människor utnyttjas i Fas 3 är långtidsarbetslösa.
Schablonbilden eller sk. fördomarna om långtidsarbetslösa är att dom är losers som har missbruk i ryggsäcken , social misär eller någon form av handikapp. Eller är lata ungdomar eller ickeanpassade invandrare eller äldre trötta människor.
Vilket för mig är fruktansvärt nedsättande och elakt. Även om det finns fall då dessa drag utmärker sig på ett sätt eller ett annat.
Fortfarande så är dessa folk människor och förtjänar respekt och chanser.
Vilken typ av framförhållning visar man en person som redan på ett sätt inte tillhör " Socialgrupp 1 och 2 " eller redan står långt utanför arbetsmarknaden med ännu mer utanförskap ?
Undersökningen styrker att dubbelt så många personer kommer vara i Fas 3 inom 3 år.
Och vad jag hajar så struntar arbetsförmedlingen och alla andra höjdarmyndigheter fullkommligen vilken atmosfär och uppfattning detta bringar. Människosynen här är ju så fruktanvärt skev och dålig att jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det kommer se ut i framtiden. Då dessa Fas treare kommer att växa till sitt dubbla antal.
Hur känner ni ?
Bekant så flyter det serbiskt blod i mina ådror och ja det har väl en ganska stor betydelse för hur jag är som människa. Faktiskt det innebär nästan allt. Jag förnekar inte mina rötter.
Det bra att bejaka dom.
Även om man är tillmötesgående och tolerant person med hänsyn för andra länder och människor, så är ingenting så viktigt för mig som kärleken för mitt land och folket i det.
Fakta är jag är rent våldsamt kär i Serbien och älskar det vansinnigt mycket. Så fort jag hör serbiska på gatorna så bultar hjärtat lite extra. Eller när min beläste serbiske pojkvän berättar någon anekdot om den serbiska historian. När jag själv försöker skriva på serbiska till serbiska kamrater eller ser serbiska filmer.
Inget får mig att gråta eller uppröras mer än Serbien. Okej jag erkänner glatt att jag är en serbisk nationalist.
Fast mitt land fungerar inte bara som en källa till min oändliga kärlek utan har en mer avancerad och komplext förflutet än så.
Alla som är ungfär min ålder och pyttelite yngre och givetvis äldre minns små scener från den mediala rapporteringen från krigen. Delningen av Jugoslavien och alla dom förödande konsekvenserna när krigen tog slut.
Inget man önskar sin värste fiende direkt. Krig är skit oavsett vad.
För att tala klarspråk så kan man tänka att det var onödigt men jag hävdar tvärtom. Krig är ibland den enda lösningen. Speciellt när det gäller etniska konflikter och dom politiska spänningarna som befann sig på 90 talet.
Jag måste nog säga att detta var tyvärr det enda sättet man kunde komma omkring problemen som fanns på Balkan vid den tidpunkten.
Fortfarande krig är ett helvete och ingen bör egentligen erfara det. Inte nu eller då. Krig bör inte finnas överhuvudtaget.
Armén under kriget.
Armén idag.
Utrustningen har blivit massivare och tyngre det märker ni va?
Är inte bilderna målande över hur situationen är idag?
Ju mer skit man får dessto större murar bygger man kring sig. Och det är just precis det som hänt. Vid alla nyhetssändningarna så var vi serber dom elaka. Dom onda. Dom man skulle akta sig för. Vi fick hela tiden skit på skit över hur vidriga vi var.
Tillslut så vänjer sig man. Jag själv blev kallad Milosevic eller ja din pappa är en Milosevic pga av detta. Vad min pojkvän blev mobbad under skolgången vågar jag inte ens tänka på eller ens vilja ta upp.
( Jag gillar dessvärre inte Slobodan Milosevic alls )
Men media gormade och skrek. Inte nog med att vi fördrevs från Kroatien och Bosnien och även Kosovo så fick serberna höra vilka djävlar på jorden vi är. Sedan fick media födelsedag när den av dom efterlängtade bombningen av Serbien kom år 1999. Ja rätt åt oss.
Sanktionerna och det låga födelsetalet var ju bara så befogat.
Serbiska huvuden.
Att folk än idag fabricerar och mörklägger oss föder inget annat än ilska och irritation. Detta gäller inte bara oss serber utan folk i allmänhet.
Är inte skitkastning liksom en väldigt bra början och fortsättning på en konflikt?
Liksom har man ingenting snällt och säga så kan man väl hålla tyst ?
Det blir ju garanterat inte bättre för att man kastar skit.
Jag lovar det blir det inte.
Det bra att bejaka dom.
Även om man är tillmötesgående och tolerant person med hänsyn för andra länder och människor, så är ingenting så viktigt för mig som kärleken för mitt land och folket i det.
Fakta är jag är rent våldsamt kär i Serbien och älskar det vansinnigt mycket. Så fort jag hör serbiska på gatorna så bultar hjärtat lite extra. Eller när min beläste serbiske pojkvän berättar någon anekdot om den serbiska historian. När jag själv försöker skriva på serbiska till serbiska kamrater eller ser serbiska filmer.
Inget får mig att gråta eller uppröras mer än Serbien. Okej jag erkänner glatt att jag är en serbisk nationalist.
Fast mitt land fungerar inte bara som en källa till min oändliga kärlek utan har en mer avancerad och komplext förflutet än så.
Alla som är ungfär min ålder och pyttelite yngre och givetvis äldre minns små scener från den mediala rapporteringen från krigen. Delningen av Jugoslavien och alla dom förödande konsekvenserna när krigen tog slut.
Inget man önskar sin värste fiende direkt. Krig är skit oavsett vad.
För att tala klarspråk så kan man tänka att det var onödigt men jag hävdar tvärtom. Krig är ibland den enda lösningen. Speciellt när det gäller etniska konflikter och dom politiska spänningarna som befann sig på 90 talet.
Jag måste nog säga att detta var tyvärr det enda sättet man kunde komma omkring problemen som fanns på Balkan vid den tidpunkten.
Fortfarande krig är ett helvete och ingen bör egentligen erfara det. Inte nu eller då. Krig bör inte finnas överhuvudtaget.
Armén under kriget.
Armén idag.
Utrustningen har blivit massivare och tyngre det märker ni va?
Är inte bilderna målande över hur situationen är idag?
Ju mer skit man får dessto större murar bygger man kring sig. Och det är just precis det som hänt. Vid alla nyhetssändningarna så var vi serber dom elaka. Dom onda. Dom man skulle akta sig för. Vi fick hela tiden skit på skit över hur vidriga vi var.
Tillslut så vänjer sig man. Jag själv blev kallad Milosevic eller ja din pappa är en Milosevic pga av detta. Vad min pojkvän blev mobbad under skolgången vågar jag inte ens tänka på eller ens vilja ta upp.
( Jag gillar dessvärre inte Slobodan Milosevic alls )
Men media gormade och skrek. Inte nog med att vi fördrevs från Kroatien och Bosnien och även Kosovo så fick serberna höra vilka djävlar på jorden vi är. Sedan fick media födelsedag när den av dom efterlängtade bombningen av Serbien kom år 1999. Ja rätt åt oss.
Sanktionerna och det låga födelsetalet var ju bara så befogat.
Serbiska huvuden.
Att folk än idag fabricerar och mörklägger oss föder inget annat än ilska och irritation. Detta gäller inte bara oss serber utan folk i allmänhet.
Är inte skitkastning liksom en väldigt bra början och fortsättning på en konflikt?
Liksom har man ingenting snällt och säga så kan man väl hålla tyst ?
Det blir ju garanterat inte bättre för att man kastar skit.
Jag lovar det blir det inte.
Serbiska flyktningar från kriget i Kroatien.
Ensamkommande flyktningbarn i Sverige.
Nu är jag sådär hemsk och fördomsfull tänker ni men visst är det skrattretande vilken skillnad det är mellan hur olika människor blir behandlade över allt.
Vissa kommer från lite och till mycket, andra från lite till ingenting alls.
Lustigt. Ofattbart. Och så förbaskat jävla tragiskt.
För mig är det otroligt svårt att idolisera människor. Jag kan inte helgonförklara eller dyrka vanliga människor.
Många gånger när man skrivit i dom där " Mina vänner " böckerna när man liten så stod det en frågan.
Vem är din idol?
Nu när man frågar kändisar eller andra prominenta personer i olika intervjuer i radio och tv eller till olika magasin så frågar man vem eller vilka är dina förebilder?
Vissa svarar Gandhi eller Nelson Mandela eller Moder Theresa eller kanske Kofi Annan.
För mig är sådant svar så krystat och skenheligt. Vem sjutton har Dalai Lama eller någon skådis som t.ex Johnny Depp som sin idol?
Att ens säga att personer som Hannah Montana och Justin Bieber är idoler är att sänka sin intelligens . Showbusiness is showbusiness end of story ?!
Ja men sure thing. Du vet exakt hur dom beter sig privat och på vilka grunder dom för det dom gör. För mig är det nästan kätteri eller perverst att dyrka en människa på det sättet.
Jag är kristet ortdox ja men inte ens gud eller det man tror på är i ärlighetens namn värd en sådan dyrkan.
Däremot tycker jag att förebilder eller personer som föregår med gott exempel kan man hitta i vardagen.
För mig är det min kära morfar.
( Tyvärr har jag ingen bild för tillfället men sätter in en när jag hittar den )
Han föddes 1923 i extremt fattiga förhållanden i en by i södra Polen.
Men han slet verkligen genom sitt liv och han blev framgångsrik. Han var vd för några betydande företag i Polen och samarbetade med länder som Italien och forna Jugoslavien.
Han var även lärare i skolan. Hur som helst så var han världens mest omtänksammaste människa och visade sin kärlek till sina barn och mig och min kusin.
Han var inte en hård och butter man som sin pappa utan vågade visa sina känslor och bry sig. Han var dessutom pedant och vågade ställa krav på sin omgivning. Han hade ett gott självförtroende och klarade att ta hand om sin familj och var en god vän till alla.
För mig är han ett föredömme. Han var en prydnad för min familj. Han var stark och mycket kärleksfull. Hade ett hjärta av renaste guld men samma hjärta klarade inte upphålla honom. Dels för att han fick en halvsides förlamning genom en hjärnblödning som han gick runt med i 20 år ( hade peacemaker ). Men dog tillslut av en hastig hjärtinfarkt.
Jag minns dagen innan han dog och då vinkade han av mig på tågstationen. Vi skulle hem till Sverige och morfar gav mig många kramar och pussar och betedde sig helt friskt och normalt. Och på morgondagen skulle han som gentlemannen han var köpa mjölk. (Mormor och morfar bråkade vem som skulle gå och köpa mjölken). När han kom hem från den fem minuter långa promenaden så ramlade han ned i soffan och då fattade mormor snabbt vad som hände. Hon ringde ambulansen men tyvärr så hann han aldrig anlända till sjukhuset.
Vi återvände samma vecka tillbaka till Polen.
Jag fattade inte vad som hade hänt då jag var påväg att fylla 5 år men efter begravningen så fattade jag när jag frågade efter honom. Jag minns forfarande än i dag när jag frågade på begravningsmottagningen när min morfar skulle komma tillbaka.
Men för mig är han än idag min förebild och självfallet saknar jag honom och varje gång jag tänker på honom så kan jag alltid säga att den tiden han levde så gjorde han sitt bästa.
Sen min älskade morfar dog så kan jag säga att det dröjde 16 år innan jag hann träffa människor som anser mig kalla mina förebilder.
Dom jag tänker på är min fina pojkväns underbara fastrar och familj och hans brylling. Dom bor i Belgrad och i närliggande byarna kring Belgrad.
Dom heter Ruza och Milica och Dragan.
Dragan är mannen i skjorta.
Ruza är hon i röd tshirt.
Milica är hon i blå skjorta.
Kvinnan som äter är hans fru Ceca.
Dessa underbara vackra personer förgyller både min tillvaro men uppfyller även min förväntan på vad riktiga förebilder är.
Dom bidrar först och främst så mycket bara att vara sig själva och det älskar jag jag ju främst med dom.
Men dom ger ifrån sig så ofantligt mycket med sitt hårda slitsamma arbete.
Fastrarna är bönder och jobbar tungt och svettigt ute på dom stora plantagerna som min pojkvän och hans familj äger. Varje dag är dom ute tidigt på morgonkvisten och kämpar med växterna.
Både Milica och Ruza har grisar och gäss. Dom lever förstås ekonomiskt begränsat för man tjänar inte så mycket pengar i Serbien på att vara bonde. Men i kärlek och varma ömsinta leenden och välmenande blickar är dom miljonärer och om inte oändligt rika.
Jag menar dessa underbara människor kan konsten att le med ögonen och skina en rakt in i hjärtat. Att få ett vänligt leende från dom gör en glad hela resten av dagen.
Gud vad härligt det ska bli att få träffa dom igen någon dag!
Men det som är mest fantastiskt med dom är att dem bryr sig om sin familj och ger så otroligt mycket kärlek även om dom har haft det ganska tungt jobbigt. Dom står ju varje dag i gassande solsken och jobbar som bara attsingen och unga är dom inte heller.
Men trots sjukdomar och trots det hårda yrket så kan dom forfarande vara pigga och glada och det är att vara äkta förebilder.
Dragan är också en väldigt god och bra förebild han har först och främst mycket starkt självförtroende och integritet. Han jobbade som specialpolis under Kosovokriget 1998. Han stred längst ut i första fronten.
Han var kvar och kämpade tappert ända till krigets slut.
Trots att han höll ut så har han sagt att "...skulle du sett det jag såg när jag var nere i Kosovo skulle du aldrig vilja röra ett vapen igen...".
Det är allt han någonsin sagt om kriget och vi har aldrig tagit upp det igen. Tror inte ens jag vill höra.
Men idag jobbar han med att laga frysar och kylskåp och tvättmaskiner och sånt.
Dragan slaktade även grisen vi åt på middagen ni ser på bilderna. Han kan mycket och vet mycket. Berikad på kunskap.
Dragan är även världens snällaste och generösaste. Han har skjutsat mig även när han var trött och t.o.m. betalat rubbet och varje gång jag insisterade på att ge han pengar har han nekat dom.
När jag blev sjuk så sprang han och kollade till mig flera gånger och hittade även på en egen hemmakur för att jag skulle bli frisk snabbare, det roliga var den funkade nästan direkt.
Fast det som jag beundrar mest med honom är att trots han är en man av få ord och bra rejäl och stark.
Det är att han har aldrig tappat sin mjuka sida.
Att se hur han älskar sin fru och hans dotter berör mig djupt.
Han går varje dag med dom hand i hand och ser till varje dag att dom mår bra. Man ser verkligen hur mycket dom älskar varandra och gör allt ihop. Dragan är för mig en sann förebild hur en man, make och pappa ska vara.
Dragans ursöta dotter Vanja.
Många gånger när man skrivit i dom där " Mina vänner " böckerna när man liten så stod det en frågan.
Vem är din idol?
Nu när man frågar kändisar eller andra prominenta personer i olika intervjuer i radio och tv eller till olika magasin så frågar man vem eller vilka är dina förebilder?
Vissa svarar Gandhi eller Nelson Mandela eller Moder Theresa eller kanske Kofi Annan.
För mig är sådant svar så krystat och skenheligt. Vem sjutton har Dalai Lama eller någon skådis som t.ex Johnny Depp som sin idol?
Att ens säga att personer som Hannah Montana och Justin Bieber är idoler är att sänka sin intelligens . Showbusiness is showbusiness end of story ?!
Ja men sure thing. Du vet exakt hur dom beter sig privat och på vilka grunder dom för det dom gör. För mig är det nästan kätteri eller perverst att dyrka en människa på det sättet.
Jag är kristet ortdox ja men inte ens gud eller det man tror på är i ärlighetens namn värd en sådan dyrkan.
Däremot tycker jag att förebilder eller personer som föregår med gott exempel kan man hitta i vardagen.
För mig är det min kära morfar.
( Tyvärr har jag ingen bild för tillfället men sätter in en när jag hittar den )
Han föddes 1923 i extremt fattiga förhållanden i en by i södra Polen.
Men han slet verkligen genom sitt liv och han blev framgångsrik. Han var vd för några betydande företag i Polen och samarbetade med länder som Italien och forna Jugoslavien.
Han var även lärare i skolan. Hur som helst så var han världens mest omtänksammaste människa och visade sin kärlek till sina barn och mig och min kusin.
Han var inte en hård och butter man som sin pappa utan vågade visa sina känslor och bry sig. Han var dessutom pedant och vågade ställa krav på sin omgivning. Han hade ett gott självförtroende och klarade att ta hand om sin familj och var en god vän till alla.
För mig är han ett föredömme. Han var en prydnad för min familj. Han var stark och mycket kärleksfull. Hade ett hjärta av renaste guld men samma hjärta klarade inte upphålla honom. Dels för att han fick en halvsides förlamning genom en hjärnblödning som han gick runt med i 20 år ( hade peacemaker ). Men dog tillslut av en hastig hjärtinfarkt.
Jag minns dagen innan han dog och då vinkade han av mig på tågstationen. Vi skulle hem till Sverige och morfar gav mig många kramar och pussar och betedde sig helt friskt och normalt. Och på morgondagen skulle han som gentlemannen han var köpa mjölk. (Mormor och morfar bråkade vem som skulle gå och köpa mjölken). När han kom hem från den fem minuter långa promenaden så ramlade han ned i soffan och då fattade mormor snabbt vad som hände. Hon ringde ambulansen men tyvärr så hann han aldrig anlända till sjukhuset.
Vi återvände samma vecka tillbaka till Polen.
Jag fattade inte vad som hade hänt då jag var påväg att fylla 5 år men efter begravningen så fattade jag när jag frågade efter honom. Jag minns forfarande än i dag när jag frågade på begravningsmottagningen när min morfar skulle komma tillbaka.
Men för mig är han än idag min förebild och självfallet saknar jag honom och varje gång jag tänker på honom så kan jag alltid säga att den tiden han levde så gjorde han sitt bästa.
Sen min älskade morfar dog så kan jag säga att det dröjde 16 år innan jag hann träffa människor som anser mig kalla mina förebilder.
Dom jag tänker på är min fina pojkväns underbara fastrar och familj och hans brylling. Dom bor i Belgrad och i närliggande byarna kring Belgrad.
Dom heter Ruza och Milica och Dragan.
Dragan är mannen i skjorta.
Ruza är hon i röd tshirt.
Milica är hon i blå skjorta.
Kvinnan som äter är hans fru Ceca.
Dessa underbara vackra personer förgyller både min tillvaro men uppfyller även min förväntan på vad riktiga förebilder är.
Dom bidrar först och främst så mycket bara att vara sig själva och det älskar jag jag ju främst med dom.
Men dom ger ifrån sig så ofantligt mycket med sitt hårda slitsamma arbete.
Fastrarna är bönder och jobbar tungt och svettigt ute på dom stora plantagerna som min pojkvän och hans familj äger. Varje dag är dom ute tidigt på morgonkvisten och kämpar med växterna.
Både Milica och Ruza har grisar och gäss. Dom lever förstås ekonomiskt begränsat för man tjänar inte så mycket pengar i Serbien på att vara bonde. Men i kärlek och varma ömsinta leenden och välmenande blickar är dom miljonärer och om inte oändligt rika.
Jag menar dessa underbara människor kan konsten att le med ögonen och skina en rakt in i hjärtat. Att få ett vänligt leende från dom gör en glad hela resten av dagen.
Gud vad härligt det ska bli att få träffa dom igen någon dag!
Men det som är mest fantastiskt med dom är att dem bryr sig om sin familj och ger så otroligt mycket kärlek även om dom har haft det ganska tungt jobbigt. Dom står ju varje dag i gassande solsken och jobbar som bara attsingen och unga är dom inte heller.
Men trots sjukdomar och trots det hårda yrket så kan dom forfarande vara pigga och glada och det är att vara äkta förebilder.
Dragan är också en väldigt god och bra förebild han har först och främst mycket starkt självförtroende och integritet. Han jobbade som specialpolis under Kosovokriget 1998. Han stred längst ut i första fronten.
Han var kvar och kämpade tappert ända till krigets slut.
Trots att han höll ut så har han sagt att "...skulle du sett det jag såg när jag var nere i Kosovo skulle du aldrig vilja röra ett vapen igen...".
Det är allt han någonsin sagt om kriget och vi har aldrig tagit upp det igen. Tror inte ens jag vill höra.
Men idag jobbar han med att laga frysar och kylskåp och tvättmaskiner och sånt.
Dragan slaktade även grisen vi åt på middagen ni ser på bilderna. Han kan mycket och vet mycket. Berikad på kunskap.
Dragan är även världens snällaste och generösaste. Han har skjutsat mig även när han var trött och t.o.m. betalat rubbet och varje gång jag insisterade på att ge han pengar har han nekat dom.
När jag blev sjuk så sprang han och kollade till mig flera gånger och hittade även på en egen hemmakur för att jag skulle bli frisk snabbare, det roliga var den funkade nästan direkt.
Fast det som jag beundrar mest med honom är att trots han är en man av få ord och bra rejäl och stark.
Det är att han har aldrig tappat sin mjuka sida.
Att se hur han älskar sin fru och hans dotter berör mig djupt.
Han går varje dag med dom hand i hand och ser till varje dag att dom mår bra. Man ser verkligen hur mycket dom älskar varandra och gör allt ihop. Dragan är för mig en sann förebild hur en man, make och pappa ska vara.
Dragans ursöta dotter Vanja.
