Jag älskar Patricks skratt!!!XD

Se klippet. Det är fantastiskt men också otroligt insiktsfullt.

Jag hatar att folk som lever privilegiat tar sådant förgivet. Inte nog att det är så egoistiskt att inte förstå andra så är det också häpnadsväckande att folk inte begriper deras egen position i samhället. De ser inte sig själva ur ett större perspektiv.

Jag är vit men jag är kvinna. Alltså plus minus noll.
Men helst borde jag vara en vit man.
Och ha en liten lycklig familj som denna.





Människor som lever privilegiat kan ta ut olika förmåner som oprivilegiade människor aldrig kommer få i sina händer.

Att slippa stress och oro. Räkningar ger inte kräkningar.
Att slippa bli nedkollade och utsatta för kränkningar.
Att kunna gå i skolan och få en god utbildning.
Att ha tillgångar till bra och näringsrik kost.
Att ha socialt umgänge från familj och vänner som ger bättre livskvalité.
Att kunna göra fler saker då bredden av möjligheter och funktioner ökar eller vad man så vackert kallar för självförverkligande.
Att slippa utsättas för brott och bo i områden som beskrivs som socialt utsatta.
Kunna resa och uppleva olika händelser som berikar en kunskapsmässigt och emotionellt.

Finns så många aspekter som människor med privilegier får ofta på bekostnad av andra. Och sådant gör mig riktigt ledsen.

Jag tänker på alla de som får stå utanför och hålla upp den här världen av privilegium som bara en liten klick människor får åtnjuta.

Kan inte folk förstå att bara för att du sitter i en bättre position än andra så ska det inte vara självklart.
Visst kan jag förstå de som jobbat sig fram till den , de förtjänar att få ett pris för sitt hårda arbete.

Men människor som t.ex. kungafamiljen eller Paris Hilton och andra människor som ärvt sin position din rättighet till din livstil ska aldrig vara naturlig eller självklar. Du sitter där på bekostnad av andra människor och du har ingen rätt att se ner på andra människor eller tro att du är förmer.

Som t.ex detta citat.

That's just a lie we tell poor people to keep them from rioting in the streets.

• Eva Longoria Parker, Desperate Housewives In response to the claim that money can't buy happiness.

Folk måste någon förstå ju mer du sätter dig själv i privilegiade positioner desto längre kommer fattigdom och utanförskap att existera.

Det är assoft att sova ut och vakna sent och bara slappa.

Men jag vill faktiskt ha rutiner. Det är inte bra att somna klockan 3 och vakna 13 00 ! Vara vuxen och normal!!!!

Även om det är så satans skönt att bara ligga och dra sig.
Gå upp och göra sig en cappuchino och bara läsa nyheter och kolla mailen och annat trams.




Eller okej då inga rutiner då. Bara mysa och dega dagen lång.

Anna, dina ögon är så sorgsna. Är allt väl med dig?

Hela mitt liv har jag fått höra att mina ögon skvallrar om hemskheter jag gått igenom. Jag fann bara en bild då jag själv tycker att jag ser sorgsen ut. Den ni ser är den jag har i tankarna.
Jag vet bilden liknar de Interpol bilder jag annars sitter och häckar över. Jag en selfproclaimed Interpoljunkie.
Kan studera ansiktena i timmar för att se ondskan och rygga tillbaka när jag hittat den. Man ser faktiskt på människor ifall de är goda eller onda. Lite som hundar skäller och morrar när de träffar en elak människa.

Man känner sånt instinktivt. Kanske är det samma instinkt som spökar när folk ser mig.
Jag tjuter och luktar och visslar och ryker av sorgsna berättelser.

Och jag är trots den inte så trevliga insikten medveten om detta.

Det är inte kul att veta, men så är det. Jag har gått igenom saker. Faktiskt. Inga krusiduller. Sånt går inte att vifta bort och ursäkta. Mitt liv är inte en dans på rosor.

Mycket har ju det med att jag föddes i ett trasigt hem och sedan adopterades till ett annat trasigt dysfunktionellt hem. Även nu bor jag under jävligt jobbiga förhållanden. Jag låtsas inte om att jag är lycklig människa. Även om jag är en optimistisk och annars glad person.

Men jag vet att jag är inte ensam om detta. Att leva ett liv som är jobbigt.
Jag vet att många familjer har ett helvete. Ett liv som få vill prata om. Ett liv som innebär sorg och sorgsna ögon.
Jag ser ju mig själv i spegeln varje dag. Jag vet att den finns där sorgen.

Och jag ser den här sorgen i andras ögon med. En sorg hos främlingar. De som går förbi en på stan. I kön på Mac Donalds eller på Ikea och letar efter ett skoställ eller kuddar till soffan. Eller i matkön på Willys när de packar ner sina mjölkpaket och snabbkaffe för hinna till favoritprogrammet. .
Man ser de människorna rasta sina hundar eller så ser man de smsa på bussen. Man får syn på varandra. Ett kort ögonblick av samförstånd.

Du och jag. Tillsammans så sitter vi i skiten och det finns ingenting man kan göra åt detta. Utan bara gå vidare.
Den där 3 sekunder långa utbytet av blickar. You are one of us. Den blicken man tänker på hela vägen hem.

För att ändå känna glädjen att man inte är själv.

Erkännandet att man kanske inte är så glad och nöjd för allt som livet ger betydligt mer än alla falska leenden och påklistrad glättighet.

För jag är inte redan ledsen på grund av min vanmakt men jag blir arg. Arg över det där spelet. Den där lilla fjolliga leken vem som ler bredast vinner. Den som vinkar och tjoar och tjimmar är den lyckligaste lilla människan som finns.

Jag är trött på er. Höra ert äckliga kutter över hur bra och duktiga ni är och att ni förtjänar att glänsa över alla.
Att jag är en människa som trots mitt vidriga förflutna förtjänar att få en genomskärrande blick och giftpilar i hjärtat av kommentaren Anna varför ser du så olycklig ut eller Man ser att du har gått igenom massor.

Bara helt enkelt Fuck You! Låt mig vara miserabel och olycklig själv om jag vill. Döm mig inte för det.

När ska det bli trendigt att det är okej att må dåligt? Berätta?

För jag väntar på den dagen då jag slipper kommentaren att mina ögon är så förbannat ledsna och att jag borde rycka upp mig. Seriöst varför ska alla vara så himla glada? Varför är glada leenden och höga runda skratt så jävla viktigt för folk?

Jag hoppas att det ska bli trendigt att komma till Hemköp och köpa en stor påse chips och köpa en billig bag in box med högsta alkoholhalten och säga nu ska jag hem och gråta över min döda iller och att jag är så jävla dålig på att vara lycklig.

Och få applåder. Åh vad avant garde hon är!

Vilken kille väljer du?

Datorspelskillen eller Gymstammisen?

Smaken är som baken! Kluven och alla gillar vi olika saker. Men vad är egentligen viktigast i ett förhållande?
Vad har du för preferenser? Är det yttre viktigare eller det inre?

Jag själv slåss mot detta. Ska man välja en partner för att den ser bra ut eller för att den är smart?
Snygga killar är ju snygga och de får ju tjejer lättare. De är ofta medvetna om det och kan därför själv reglera vilka tjejer de vill träffa. Ofta har dessa killar en ganska easygoing personlighet också men när man dejtat en sådan kille ett tag så brukar man tillslut få en sak bekräftat fint skal men tomt inre.

Bara för att man är snygg betyder inte att man måste ha en personlighet. Och bara för att du vacker som en grekisk gud betyder det inte att du får behandla tjejer hur som helst. Jag blir faktiskt riktigt sur när man ser en kille som ser lika frestande ut som en tropisk drink vara dryg och jobbig.


Nördarna däremot är de mest gulliga och fina och snälla killarna som finns. De använder sin charm och intelligens för att få tjejer. De vet att många tjejer är ytliga men använder sig av alla möjliga romantiska knep för att få en tjej på fall. Eftersom dessa killar inte följer mallen för hur en drop dead gorgeous kille ser ut så hamnar de tyvärr i skymundan.
Detta gör att de ofta blir blyga och tafatta även de är söta och trevliga killar. Trist.

Vad är viktigast för er?

Nu vet jag att föräldrarna till dessa ungar tänker med ringmuskeln men folk stilla nickande och godkännande gör mig helt galen. Jag såg på Tv 4 Premium ett program som heter "Mammas lilla skönhetsdrottning" och jag började gråta.

En mamma i det programmet tyckte att dottern var ful när hon var tror jag två år och hon sade att hon redan då ville operera sitt barn. Flickan heter Tyla. Tyla var tror jag 8 år och hon hade redan plastikoperat öronen och sedan hade hon fått linser. Mamman tillät inte henne bära glasögon för hon blev ful ifall hon bar glasögon.

Varje dag så sminkade de sig som en morgonritual och hon tyckte att hon blev genast snyggare och piggare med lite mascara och puder och läppglans. Hon hade även en liten glitterpuff och när hon var klar så gick hon till en Catwalkcoach. En lång svart modebög med röda stilettklackar skulle lära henne få in det rätta vicket och den coolaste gången.

Jag kände redan då att jag skulle smälla av. Jag ville klubba ner dessa mammor. Jag blev så jävla arg. Men mest lade sig tyngd över mitt bröst av förtvivlan.

Tänk att det finns barn som aldrig känner att de duger till? Att de aldrig kan slappna av? Barn som aldrig får känna sig fina? Barn som måste hela tiden prestera och leverera för sina föräldrar! Känslan av att hela tiden passa upp.

Men trots ilska och besvikelse och massor av eldiga känslor i bröstet fortsatte jag att titta.
Det var två andra tjejer förutom Tyla. Dessa flickor skulle åka på en s.k. Beauty pageant. En skönhetstävling för unga flickor. De hade uppträdningsnummer och så skulle de gå runt i finklänningar och annat trams. Mammorna var som vanligt mer taggade och peppade än flickorna. Jävla narcissister. Jag kollade runt mig efter närmaste tillhygge och tänkte kommer jag till England och får syn på er då jävlar!!!

Frustrationen och ilskan stegrade i mig men jag tänkte lugn Anna lugn de kan inte höra dig och nej du kan inte skicka telepatiska signaler genom att flåsa tre cm från tvskärmen.

Men när jag fick se barnen i sminket då brast det för mig. Tårarna sprutade. Det var inte naturligt, det var inte white-trash-whore eller bulgarisk kärring som rensar fisk på torget det var värre än så.



Värre !!

Kan någon vänlig själ försöka förklara varför barn som är det gulligaste och sötaste UTAN makeup ska tvingas ha bajssmink? Inte nog att det förstör huden och är fult så ser det helt groteskt sjukt ut!!!!!

Snälla tjejer och killar sminka inte era barn!!!!! De är världens finaste UTAN.

Jebem sminku !!!!!!!!!! Fuck smink!!!!!!

Alla som inte är medlemmar i någon sydamerikansk regnskogsstam vet att Whitney Houston är död. Det är tragiskt. Jag blev själv chockad och ledsen när jag fattade att jag inte kommer höra hennes vackra toner och musik igen. Det suger att dö. Fuck döden liksom.
Alla grät och beklagade sig. Hon hann inte ens bli 50 år? Hon lämnar efter sig en söt tonårstjej med namn Bobbi Kristina och massor av hjärtekrossade fans.

Sen kom realiteten fram i bilden. Whitney Houston hade det ganska trassligt. Narkotika och vilda fester föll henne i smaken. Att hennes "kap" Bobby Brown var en usling som både slog henne och tvingade henne att delta i sina knarkfester är ett faktum.

När chocken lagt sig så börjar folk surra och snacka massa skit. Man börjar racka ner på hennes föräldraskap och på att hon är lika medskyldig som hennes man till att hon dog.

Jag kommer från Polen och Serbien två väldigt traditionsbundna nationer. Där det är fult att prata illa om döda personer. Det är till och med skamligt. Människan kan ju inte försvara sig och det är skitfegt att snacka bakom ryggen.

Fast nu är det så media älskar sådant. När folks personliga misslyckanden och tillkortakommanden kommer till ljuset då hänger pressen som gamar över folk. Människor har egentligen ingen chans att förklara sig.
Jävligt lågt. Jag hatar skvaller och köper inte sådana tidningar. Blä!

Hur det här måste kännas för dottern Bobbi Kristina vill jag ens inte gå in på. Jag lider med henne.

Jag har erfarenhet av missbruk. Min biologiska mamma tog det mesta. Hon tog både sprit och narkotika. Under sina tre graviditeter. Min halvsyster och min halvbror och jag fick oss en hel del skit. Detta har lagt djupa sår och spår i hela vår uppväxt givetvis. Idag mår jag skit och blir arg faktiskt väldigt arg på henne. Men jag kan inte ändra tidens gång.

Vi var oskyldiga barn och det finns fler barn som som lika oskyldigt får ta smällen för sina mammors och pappors dåliga val i livet. Bobbi Kristina är en av dessa barn.

Det enda som skiljer sig mellan mig och henne är att hon är känd, det är inte jag.

När jag läser om Whitney Houstons missbruk och död så kan jag inte sörja henne för hennes föräldraskap.
Dels för att hon inte är min mamma eller för att hon var en god mamma åt Bobbi Kristina.

Jag kan inte heller sörja henne för att hon var så bra fru heller. Hon hade ett val när det gällde att stanna eller gå från Bobby Brown.

Jag kan endast sörja henne som den underbara sångerskan och skådespelerskan hon är och var. Hon har en fantastisk röst och är grym på scenen. Jag kan sörja henne för hennes ord i hennes sångtexter och för att hennes låtar gjort påverkan på mig.

Men jag kan inte sörja henne som person. Jag känner inte henne och det jag känner till är inte av god karaktär.
Det är det folk måste skilja på. Folk ska kunna få sörja artisten Whitney men sörj inte henne för det hon var privat.

Det får hennes vänner och släkt göra. Ifred.

Rest in peace Whitney Houston. May god be with you!

Många minns bilderna när Britney Spears rakade håret. På en dag visste hela världen. Bilden spred sig som eld över bensin och alla kunde skåda hennes skalliga huvud. Och så folk gottade sig och gottade sig hennes misslyckande är ju bara absurd så det är inte riktigt klokt.

Jag själv fick se hennes bild på löpsedeln för skvallerblaskor.
Och kommentarerna att nu har hon blivit galen. Brtiney mår inte bra och hon är självmordsbenägen. Detta var en akt i ren desperation och vansinne.

Men gud. Låt det så vara. Britney är kanske galen och mår skit.

Och där kommer frågan vad har du med att göra? Bara att du köper tidningen och springer till dina vänner och pekar och skrattar. Höhöhöh har du sett? Britney har rakat av sig barret! Titta hon ser ju inte riktigt klok ut och mer höhöhöhöhöh på det.

Ja men för helvete låt henne må dåligt ifred. Och att tidningarna profiterar på din skadeglädje kanske är anledningen varför hon eller andra kändisar gör konstiga saker.
Egentligen är detta inte alls konstigt. Britney Spears rakade bara av sitt hår. En sak många män och kvinnor gör varje dag.

Bara att deras bilder hamnar inte i skvallerblaskor och på internet.

Men vad säger det om er kära skvallerkonsumenter? Jo en sak. Ni är osäkra människor. Människor som njuter av att det går dåligt för andra. Att Britney rakar huvudet eller att Charlie Sheen åker in och ut på rehab eller att Heidi Klum skiljer sig det är godis för er.

Ni lyfter eran tomma själviska osäkerhet och tänker äntligen har någon sämre än mig! Är det inte så det står till egentligen?

Osäkerhet är inte fult men att vilja skratta på bekostnad av andras misslyckanden för att dölja sin egen är jävligt fult.

Om hur säger man ifall man vill göra en könsneutral kunglighet? Prinssos? Eller Prinssiss eller Prens eller Prons ?
Eller Pranssass?

Min morsa har haft säkert 8 bilar nya dyra under min uppväxt.
Vi har flyttat 3 gånger, från Östberga till Vasastan till Enebyberg.
Mamma handlade enbart på lokala Icaaffären. Matkassan låg väl på några tusenlappar trots vi var bara två.
Vi reste runt till både Indonesien och Australien, Usa och Israel och Italien och andra destinationer.
Mamma hade råd att handla nya kläder och mamma älskar dyra krämer och smink. Lancome och Estée Lauder är favoriterna.
Mamma älskar viner och älskar gå på bio och teater. Och hon unnar sig det. Det gjorde hon många ggr när jag växte upp.

Min uppväxt var inte som de flesta låginkomsttagarna.
Liten budget på allt. Mat , upplevelser , klädinköp. Stress att inte kunna eller hinna betala.

Ändå var den emotionellt den fattigaste man kan ha. Jag kände mig oälskad och kände mig i stort sätt ivägen för min mamma hela tiden. Min mamma hatar mig.
Min mamma är en narcissist och det med råge. Idag mår jag ibland för att vara ärligt riktigt skit. Jag vill bara ligga och gråta i kudden och ligga ensam i ett mörkt rum med täcket över mig. Jag har inte haft en normal uppväxt på många sätt.

Min mamma lever i välstånd hon har en hög lön men ingen empati och ingen medkänsla för andra. Hon bara är där. Inget annat.

Jag lovar jag skulle hellre vilja haft en ekonomiskt fattig uppväxt med en mamma som älskade en än den jag fick. Att leva med en själ som är ett känslomässigt avfall är lika jobbigt som att oroa sig för räkningarna.

http://nuclearsecrecy.com/nukemap/ är en sidan som visar hur långt ett kärnvapen träffar ifall man avfyrar det.

För den röda pekaren/pilen mot valfri destination t.ex. Göteborg,Barcelona eller Budapest och se hur mycket av stan skulle vara kvar ifall man detonerade en atombomb.

Du kan välja allt från Hiroshimabomben till Ryska Tsarbomben (den största) .

Jag blev gråtfärdig. Min lapp darrarde när jag insåg hur många liv som kommer att skördas ifall politikerna fortsätter att jävlas med varandra så som de gör idag.
Detta kan hända om tio år eller t.o.m. imorgon.


http://nuclearsecrecy.com/nukemap/

Alla männsikor som du träffar har en dos av elakhet. Antingen är den genomskinligt jättesynlig eller så tar det en lång tid att upptäcka.

Min teori är att folk vill vara lite elaka mot varandra, det är kul att mobbas.

Det kan vara jävligt underhållande att säga taskiga saker. Även om man är trevlig, har ett samvete och gör bra ifrån sig på jobbet och i skolan.

Att plåga sin omgivning är skoj. Jag tror att de flesta människor älskar att gräla och älskar att peka ut brister.
Skadeglädje är den enda sanna glädjen typ.
Jag märker detta speciellt i bloggar.

Jag borde faktiskt vara emot elakhet för det är inte trevligt eller vidare snällt. Men det finns faktiskt fall där elakhet är enda lösningen.

Elakhet kan jag i vissa fall säga är positiv. Det finns faktiskt positiv mobbning och sedan finns det negativ mobbning.

Tyvärr men jag håller faktiskt med människor som mobbar för att korrigera ett visst beteende. Ofta när det gäller social kompetens. Människor som saknar fingertoppskänsla och taktkänsla mår faktiskt bättre av att få lite mobbning för att fatta att vissa saker är inte okej.

Jag tänker väldigt mycket på människor som har noll intelligens men brer ut sig själva och tycker att de minsann vet bäst i alla lägen. Sådana typer mår bra av att få mothugg.
Typ en person som har ingen koll på hur saker fungerar och ändå envist tror att han eller hon kan bäst behöver läxas upp.

Eller en variant där en annan människa kör råa skämt på andras bekostnad och skrattar ut andra människor för att människan är en komplett idiot. Sånna typer brukar vara allergiska mot förnuftiga pedagogiska förklaringar. De skall mobbas tillbaka. Eller ursäkta mig gott folk , de bör bli mobbade tillbaka för deras egna skull.

Man ska däremot inte vara taskig mot folk som inte förtjänar det. Att vara taskig bara för att vara taskig är fel. Även om det är roligt att ibland lägga en dräpande kommentar, gärna en humoristisk pik eller att man säger en sanning som inte är bekväm.

Att vara en momentkiller när man är bjuden eller bjuder folk och de inte begriper ett störande beteende är störande då njuter jag faktiskt av att ge folk en avhyvling.

Detta är inte ett nytt beteende hos mig  jag är ganska falsk i många fall. Jag brukar ofta vara helt sanslöst trevlig och vänlig mot människor. Samtidigt som jag tänker diaboliska tankar om deras personligheter.
Tyvärr inte min bästa sida.

Har skrivit om detta innan. Förlåt men sån är jag. Det är svårt att ändra det mönstret. Även om det inte är av godo.

Jag måste faktiskt ge mig själv en liten medalj för att jag är ärlig om detta. För jag ser faktiskt ner på människor som är elaka utan att erkänna det själva och förstå att det är deras personlighetsdrag. Givetivis ett riktigt osympatiskt sådant. Men att de inte kan vara ärliga med att det kul att vara elak.

Däremot är jag strikt emot utseendekommentarer och etniska skämt. Det är bara låg intellekt och svaghet att hålla på med sånt. Man vinner inte mark eller gillanden med att trakassera folk för saker som de själva inte rår för.

Det är faktiskt mycket roligare och bättre att säga någon jobbig kommentar som riktar sig mot folks beteenden.
För det är faktiskt bra att få folk att utveckla sig.

Jag har en vän, han byter tjejer lika ofta som folk dricker vatten.

Hans förhållanden håller sisådär 4 månader och sen är han singel igen. Antingen tar han upp förhållandet med samma tjej eller så är det en annan. Hur många han haft har jag tappat räkningen.

Det är aldrig seriösa förhållanden, men när han är i dem så överöser han tjejerna med kärleksord och presenter.
Oavsett om det tar slut om 2 veckor så är tjejen alltid hans love of his life.
Det är kul att han har en sådan success hos tjejerna, han är jävligt trevlig och social, en vän med massor av kompisar och så men jag tänker såhär snubben är närmare 30 än 15 är det inte liksom dags att faktiskt veta vilken kvinna som rätt vid det här laget?

Jag vet inte men jag skulle verkligen vilja veta varför folk gör såhär?

3 månaders förhållanden, med värsta lovestormen. Alla ska veta att de är så jävla lyckliga och allt är frid och fröjd och sedan kommer människan och säger att det som inte fick ske hände och det är bara att gå vidare.

För att en vecka senare ha en ny tjej och att hon är hans enda.

Förklara!

Ser ni den här underbara valken?

Påminner den inte jävligt mycket om en Bulldog?



Jag är inte långsökt, inte alls!